Ghiberti, Lorenzo, italiensk bildhuggare, f. 1378 i Florens, d. derstädes 1455, son af en guldsmed, var den, som i Florens grundlade den nya, på studium af antikens skulptur baserade stilriktning, som kallas ungrenaissance. I början följde han den äldre gotiska uppfattningen, men genom skarpare naturstudium och genom åskådning af antiken kom han sedan till en grundligare insigt i formens beskaffenhet och vann förmåga att genom enkelt draperifall och harmoniska linier snarare framhäfva än dölja denna, under det att den äldre stilens fromhet och naivetet sammansmälte med renaissancens ungdomliga hänförelse öfver upptäckten af naturens och den antika konstens skönhet. 1401 utlyste La signoria i Florens en täflan för fullbordandet af dörrarna till Baptisterium, till hvilket Andrea Pisano 1330 hade utfört det första dörrparet (i den sydliga portalen). Sex konstnärer täflade, bland dem G:s närmaste föregångare i Siena, Jacopo della Quercia, och hans samtida i Florens, Filippo Brunellesco. G. segrade och fick uppdrag att utföra de nordliga portarna, på hvilka han sedan arbetade 1403--1424. I de 20 gotiskt formade bildfälten, der han framställde scener ur Kristus' lif och lidande, anslöt han sig till den äldre stilens uppfattning, hvilken i dessa ädla skildringar kan sägas hafva nått höjdpunkten af sin utveckling. Under tiden utförde G. äfven 3 fristoder af brons för nischerna utanpå den egendomliga kyrkan Or Sanmichele i Florens, nämligen Johannes döparen, som ännu genom stränghet i linier och uttryck påminner om den äldre stilen, Matteus, som deremot tillhör den nyare uppfattningen och i draperiet visar starkt inflytande från antiken, samt slutligen Stefanus, i hvilken den nya stilens frihet och ädelhet är fullt utvecklad. -- När G. hade utfört det första paret portar, var beundran öfver dem så allmän, att han fick uppdrag att utföra äfven det par, som ännu återstod. Arbetet börjades 1425 och fullbordades 1447, och G. fick upplefva den lyckan att sjelf se dörrarna insatta i hufvudportalen på Baptisterium. Med detta verk åstadkom han en omkastning i plastikens utveckling, som för densamma blef ganska ödesdiger. I de äldre portarna hade han hållit sig inom gränserna för den gifna ramen och äfven för sin konst; vid utförandet af de senare, der han från början hade fullkomligt fria händer, greps han af det pittoreska tycke, som allt mera blef tidens karaktersmärke, och han införde inom reliefen måleriets framställningssätt med en perspektivisk bakgrund, bestående af landskap och arkitektur, ett missgrepp, som ledde skulpturen allt mera bort från dess naturliga rymd och förledde den till en täflan med måleriet, hvilken till slut måste genom stilvidrighet förstöra den. Men de i portarna anbragta 10 bilderna ur Gamla testamentet äro dock utförda med ett skönhetssinne
och en fin formkänsla i detalj, som verka hänförande. Särskildt må påminnas om genomförandet af formen i de nakna figurerna, om det ideala draperifallet på de klädda, om de sirliga renaissance-formerna i arkitekturen och hela den omslutande ramen, med dess statyetter och dekorativa verk. Det var om dessa portar, som Michelangelo längre fram i tiden skall hafva yttrat, att de förtjenade bilda ingången till paradiset. (En afbildning af dem i gips finnes å Nationalmuseum i Stockholm.) -- Genom dessa och ännu flere, ehuru i jämförelse med de föregående mindre betydande verk visade sig G. vara en konstnär af första rang, som visste att förena traditionen och tidens lynne med djupgående studier af natur och antik, hvarjämte han i sin uppfattning var en högstämd, ideal natur, som med sin konst gick i spetsen för den ideala, från äldre tider ärfda riktningen, fortsatt efter honom af konstnärerna ur familjen Della Robbia, af Andrea Sansovino och Michelangelo, under det att den fick sin skarpa motsats i den samtidigt framträdande hänsynslöst realistiska plastik, som grundlades af Donatello och vidare utbildades af dennes efterföljare. C. R. N.