Gibbonerna

Gibbonerna l. Långarmade aporna, Hylobatidae, zool., bilda en afdelning bland de smalnäsiga aporna och igenkännas på sitt lilla, äggformiga hufvud med menniskolikt ansigte, sin smärta kropp samt sina mycket långa och, då djuret befinner sig i upprat ställning, nästan ända till marken räckande armar. Händerna äro långa och hafva stundom pekoch långfingrarna sammanvuxna inbördes. Sittvalkarna äro små, och svans saknas. Pelsen är rik och ofta silkeslen. Dithörande arter tillhöra Ostindien jämte kringliggande öar, äro af tämligen betydlig storlek, dock sällan öfver 90 cm. höga, samt till sin kroppsbyggnad särskildt afpassade för att klättra och utföra snabba rörelser. Bröstkorgen är vid och lemnar derigenom plats för stora lungor; benen äro starka, och de utomordentligt långa armarna ypperliga griporgan. På marken rör sig en gibbon derför långsamt och otympligt, men blir ytterligt vig, liflig och säker i trädkronorna. I vildt tillstånd äro gibbonerna mycket skygga och undvika omsorgsfullt menniskans grannskap. Vid solens upp- och nedgång uppstämma de samfäldt ett så förfärligt skrik, att det verkar nästan döfvande, hvarför de också kunna betraktas såsom vrålapornas ställföreträdare i Gamla verlden. I fångenskap synas de blifva tämligen lätt tama, men uthärda icke länge, utan duka snart under, enär de icke kunna vänja sig vid frihetens förlust. Till denna afdelning höra flere arter, t. ex. siamangen, Hylobates syndactylus, hvilken lefver på Sumatra, blir 1 m. hög samt har pek- och långfingrarna sammanvuxna, hulocken, H. hulock, i Bortre Indien och Bengalen, laren, H. lar, i Malacka och Siam, unkon, H. agilis, på Sumatra, och vauvaun, H. leuciscus, på de större ostindiska öarna. En märkvärdig egenskap hos unkon är, att dess läte kan återgifvas med noter. En i London fången hona började med grundtonen e och steg i halftoner en hel oktav uppåt på den kromatiska tonskalan. Grundtonen förblef alltid hörbar och inledde hvarje följande not. Vid stigandet uppför tonskalan följde de särskilda tonerna allt långsammare på hvarandra, men vid nedstigandet fortare och till slut med utomordentlig hastighet. Slutet utgjordes alltid af ett gällt skri, hvilket utstöttes med synnerlig kraft. C. R. S.