Giusti [dsjus-], Giuseppe, italiensk skald, född i Monsummano d. 12 Maj 1809, studerade i strid med sin böjelse juridik och förberedde sig för advokatyrket. Snart egnade han sig emellertid uteslutande åt diktkonsten, till hvilken hans håg alltid stått. Redan 1835 gjorde en i handskrift och utan hans namn cirkulerande dikt med anledning af kejsar Frans I:s död, kallad Il dies irae, ett stort uppseende genom den oerhörda frimodigheten i sitt språk. Under de följande åren följde en rad andra dikter, som i sant patriotisk anda lika djerft som skarpt gisslade de herskande politiska och sociala missbruken och dårskaperna, och i hvilka man lika mycket beundrade tankens dristighet och kraft som formens nyhet. I politiken hyllade G. moderat liberala grundsatser, bekämpade utan åtskilnad alla ytterlighetspartier, och ehuru sjelf entusiast för sitt fäderneslands enhet och oafhängighet, skonade han lika litet de s. k. "italianissimi" och utopisterna som anhängarna af det gamla systemet. Bland hans politiska dikter märkas Lo stivale (1836) och L'incoronazione (1838), den senare författad med anledning af Ferdinand I:s kröning till konung af Lombardiet, La vestizione d'un cavaliere (1839), hvari uppkomlingars begär efter adelstitlar förlöjligas, Il brindisi di Girella (1840), tillegnad Talleyrands maner och riktad mot väderhanspolitiken, de mot den flacka kosmopolitismen och det mekaniska själsdödande uppfostringsväsendet skrifna styckena Gli umanitari och Gl' immobili ed i semoventi (1841) m. fl. Mot jagten efter ämbeten och kryperiet för de mäktige med dess korrumperande inflytande riktar han ett mördande slag i dikten Gingillino (1845), och i Sant' Ambrogio (1846) vänder han sig till de österrikiska främlingskårerna, som sjelfva voro dömda till ett slaflif för att hålla Italien i slafveri, och visar huru nationalhatet gifver despotismen vapen i händerna enligt satsen: "dela och herska!" -- Ända till 1844 spredos G:s dikter blott genom afskrifter, och först framträdandet af en utan hans vetskap utgifven förfalskad upplaga af dem förmådde honom att sjelf besörja en dylik, Versi (1845). Efter Pius IX:s uppstigande på påfvestolen (1846), som fyllde äfven G. med hopp om Italiens pånyttfödelse enligt Giobertis program: ett enadt Italien under en frisinnad påfve, utkommo Il congresso de' Birri och Alli spettri del 4 Settembre. 1848 invaldes han två gånger i toscanska deputeradekammaren, men då han efter ministèren Capponis fall gaf luft åt sin vrede mot tidningsskränet och anarkisterna i den högstämda sången: Dello scrivere per le gazette, skrek man ned honom såsom reaktionär. Smärtan deröfver och sorgen öfver den med Österrikes segrar åter inbrytande reaktionen förvärrade hans kroppsliga onda och påskyndade hans död, hvilken inträffade d. 31 Mars 1850 i Florens. -- Det, som karakteriserar G:s satir, är -- utom dess fosterländska glöd och en renhet i syfte, som omöjliggör alla personliga anfall -- dess redbara och förädlande ande, grundad på aktningen för menniskovärdet, på kärleken till allt verkligt stort och ädelt. Den italienska satiren, som allt intill Parini varit skeptiskt hånande eller juvenaliskt gisslande, i båda fallen deklamatorisk och stelt anslutande sig till antika förebilder, får hos G. liksom ett nytt lif samt antager de mest vexlande former och tonarter. Den lär sig hos honom tala folkets språk och blifver dermed äfven folkets egendom. Genom att återväcka till nytt literärt lif det toscanska folkspråket, hvars lefvande skatter G. studerat vid sidan af antikens och Italiens klassiska författare, återknöt han traditioner, som alltsedan den Danteska skolans dagar varit afbrutna, och han har i detta hänseende, enligt
en italiensk kännares ord, "inlagt samma förtjenst om det moderna toscanska idiomet som Allighieri om det gamla". Den rikedom på målande ord och folkligt träffande vändningar, hvaröfver G. förfogar, förlänar åt hans stil en naturlighet och en karakter, som än mer förhöjes af den ytterst omvexlande och med hänsyn till ämnet mästerligt valda metriska formen, hvars stundom improvisatoriska lätthet blott är skenbar och endast vunnits genom en oaflåtlig konstnärlig sträfvan, för hvilken formen var helig. De typiska vordna figurerna i hans satirer framställas ofta i dramatiskt lifliga scener, och ej minst i detta hänseende träder hans originalitet fram i motsats till den klassiska skolans enformiga deklamationer. Karakteristisk är äfven mångfalden af toner och stämningar i hans målningar, allt ifrån Gingillino, der den etsande satiren och den patriotiska smärtan stundom, såsom i allokutionen till Florens, taga en verkligt dityrambisk flygt, till det af en omvexlande elegisk och humoristisk vekhet dämpade löjet i "Sant' Ambrogio" och det graciöst lekande, fint persifflerande skämtet i Il re Travicello. -- Den första efter G:s död utkomna upplagan af hans dikter (1852) förbjöds genast och förstördes. Men efter sakernas förändrade ställning i Italien hafva de ofta blifvit upplagda och tillökta med förut otryckta (med kommentar 1853 och senast 1877). Paul Heyse har öfversatt dem på tyska. Af största betydelse för kännedomen om G:s enskilda lif, hans utveckling som menniska och skriftställare är hans af G. Frassi i två band utgifna brefsamling, Epistolario (1863; flere uppl.). Dessutom har man af G. en "Raccolta di proverbi toscani", utgifven af Gino Capponi (1852), samt ett band Scritti varii in prosa e in verso, utgifvet af Aurelio Gotto (1866). Af dess innehåll må nämnas: Note ed osservazioni sopra la Divina commedia samt Discorso della vita e delle opere di Gius. Parini (1846). Hj. Sdg.