Gleim

Gleim, Johann Wilhelm Ludwig, tysk skald, f. 1719, studerade juridik i Halle och debuterade på den literära banan med Versuch in scherzhaften liedern (1744--53), som möttes af allmänt bifall. 1744 deltog han såsom sekreterare hos prins Wilhelm af Brandenburg i andra schlesiska kriget. 1747 blef han sekreterare vid domkapitlet i Halberstadt och kanonikus vid stiftet Hallbech. Hans outtömliga produktivitet var af uteslutande eklektisk art och alltid ytlig. Sin största ansats som skald tog han i början af sjuåriga kriget (1756--63), då han medelst Lieder eines preussichen grenadiers gaf ett slående uttryck åt sin hängifvenhet för Fredrik II och vardt förelöpare för den tyska politiska lyriken. Vidare diktade han i den brokigaste omvexling herdeqväden i den gamla stela franska tonen, romanser i marknadssångarestil, fabler, epigram, anakreontiska och horatianska oder, s. k. folkvisor och berättande dikter. Sin redan från barndomen närda tanke att skrifva en bok sådan som bibeln sökte han ännu i senare ålder att utföra i sin Halladat oder das rothe buch (1774). Hans vänner prisade arbetet, men det förblef dock okändt för den stora allmänheten. Samma öde drabbade hans Goldene sprüche des Pythagoras (1785), om hvilka hans egen tanke var, att de under hans händer blifvit silfver. G. blef blind 1801 och dog 1803. Han utöfvade ett icke obetydligt inflytande på den tyska poesien genom det verksamma deltagande han egnade yngre tyska skalder. G:s brorsdotter, den under namnet Gleminde ofta besjungna, snillrika Sofie Dorotea G., förestod hans hus.