Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Gnu-slägtet

Ämne: Däggdjur: släkten och familjer · Djurriket (zoologi, husdjur och djursläkten)

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 5 (1882), sp. 1324–1325 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Gnu-slägtet, Catoblepas, zool., hör till nötdjurens familj bland idislarna. Det har kroppen

undersätsig, framåt märkbart högre än bakåt, benen måttligt höga och smala, hufvudet nästan fyrkantigt, mulen bred, ögonen omgifna af en krans hvita borst, öronen små och spetsiga, hornen (sådana finnas hos båda könen) sittande på pannlisten, plattade, mycket breda, ojämna, böjda åt sidorna nedåt och med spetsarna uppåt, svansen försedd med långa hår såsom en hästsvans. På åtskilliga ställen af ansigtet, halsen, ryggen, strupen och kinderna har det långa hår. Djuren af detta slägte äro, kan man säga, mellanting mellan antilop, nötkreatur och häst; de se nämligen ut som hästar med klufna hofvar, tjurhufvud och smärta ben. Slägtet omfattar två arter, af hvilka den ena är Vanliga gnun l. Wildebeesten, Catoblepas gnu, som blir ungefär 2,8 m. lång (svansens längd inberäknad) och 1,2 m. hög öfver bogarna samt till färgen är mörkt gråbrun, stötande än mera i gult eller rödaktigt, än mera i svartaktigt, med svansen vid roten gråaktig, mot spetsen hvitaktig. Vanliga gnun bebor södra Afrika ända till dagjämningslinien, men har blifvit utrotad i verldsdelens sydligaste delar, der européer bo. Gnun företager årligen långa vandringar, liksom öfriga antiloper, och uppträder vanligast i större eller mindre flockar. Han är skygg och svår att jaga såväl derför som för sin stora snabbhet och uthållighet; vid ytterlig fara lär han äfven stundom angripa jägaren. Fortplantningen synes icke bunden vid någon viss tid af året, och honan föder en unge i sänder till verlden. I fångenskapen visar gnun sig ofta vild och obändig, ehuru han synes tämligen likgiltig öfver förlusten af sin frihet. Tagen som ung och uppfödd med komjölk, blir han dock, om man mycket sysselsätter sig med honom, så tam, att han kan släppas ut på bete med den tama boskapen. Köttet, huden och hornen äro mycket användbara. -- Den andra arten är Strimmiga gnun l. Bastardwildebeesten, Catoblepas taurinus, som är märkbart större, fullt 3 m. lång (med svansen) och öfver bogarna 1,6 m. hög. Han har starkt böjd nos, betydligt högre manke, längre man och är till färgen i förherskande grad askgrå med svarta tvärstrimmor. Arten förekommer i utomordentligt talrika hjordar i södra Afrikas inre delar och ända upp till öfre Nillanden. Till lefnadssättet liknar han sin samslägting och företager liksom denne tidtals vandringar, C. R. S.