Gode, Isl. Goði, den i norröna literaturen vanligaste benämningen på isländska höfdingar, som under hedna tiden i sin hand förenade såväl presterlig som juridisk, politisk och administrativ myndighet. Namnet goði härledes af goð, gud, och betyder gudstjenare, prest, samt motsvarar fullständigt det gotiska gudja, hvarmed Vulfila öfversätter det grekiska hierevs. Härmed är således godens presterliga ämbete
närmast angifvet, och ännu tydligare framhålles detta i den äfvenledes använda fullständigare benämningen hofgoði (tempelprest). Andra förekommande benämningar äro goðorðsmaðr, fyrirmaðr, yfirmaðr, eller helt enkelt höfðingi. Godens ämbete och myndighet uttryckas med orden goðorð, mannaforráð eller riki. Hans underlydande benämnas undirmenn eller þingmenn och sägas utgöra en þinghá eller þingmannasveit. De mäktigaste bland Islands kolonister (de s. k. landnamsmännen) uppbyggde vid sin ankomst dit gudatempel (Isl. hof) och blefvo sjelfva prester vid den der förrättade tempel- och offertjensten eller hade redan i Norge varit tempelföreståndare. Till dessa anslöto sig i främsta rummet de underlydande män, som följt dem vid utvandringen och sedan på Island tagit bostad inom deras egoområde (landnam) samt sålunda stodo i ett afhängighetsförhållande till dem. Andra landnamsmän, som icke mäktade uppföra ett eget hof eller som icke sjelfva hade tillräckligt anseende att samla en menighet omkring sig, anslöto sig äfvenledes till någon närboende gode och blefvo hans tingsmän. Till godens presterliga funktioner hörde, att han skulle underhålla templet (Isl. varðveita hofit) samt på sin bekostnad anskaffa allt det, som erfordrades till offerfesterna, vid hvilka det tillkom goden att presidera. För allt detta egde goden likväl rätt att af sin menighet uppbära en tempelskatt (Isl. hoftollr). Han skulle äfven förvara och bära den heliga ring (stallahringr), hvilken man borde vidröra vid all rättslig edgång. Godens myndighet var icke allenast presterlig, utan äfven, och detta företrädesvis, juridisk och administrativ. På sistnämnda funktioner syfta uttrycken mannaforráð, fyrirmaðr, höfðingi, þinghá o. dyl. närmast. Såsom juridisk ämbetsman skulle goden lysa tingsfrid eller helga tinget samt leda dess förhandlingar, utnämna domare i dit instämda mål samt vaka öfver rättegångsordningens vederbörliga iakttagande. I administrativt hänseende var goden att betrakta såsom sina tingsmäns höfding eller styresman; goden sades vara pligtig att gifva sina underlydande traust, d. v. s. skydd och bistånd, hvaremot dessa voro skyldiga att lemna sin gode lið, d. v. s. hjelp och följe. Goden skulle inom sina tingsmäns område utöfva heraðsstjórn, d. ä. sörja för ordning och fred inom godordet, bilägga uppkommande tvistigheter och försvara hvar och en mot förnärmelser af en mäktigare motståndare; vidtaga lämpliga åtgärder vid inträffande missväxtår; medgifva eller förbjuda gemenskap med främmande handelsfartyg samt bestämma prisen vid varornas försäljning o. s. v. För att kunna uppfylla alla dessa olika åligganden var det nödvändigt för goden att ofta sammanträffa med sina tingsmän, och dessa voro derför skyldiga att fritt herbergera goden och hans vanligen talrika sällskap under färderna inom häradet samt att ansluta sig till hans följe, om han fordrade det. På godens färder till alltinget skulle minst niondedelen af tingsmännen medfölja. Till en början egde ingen gemenskap rum mellan de särskilda godorden, hvilka sålunda bildade liksom små statssamfund för sig sjelfva. Hvar och en följde den lag och rätt, som hans gode hade medfört från Norge. Vid konflikter mellan medlemmarna af olika godord måste derför vapnen fälla utslaget, så ofta det ej lyckades godarna att mäkla fred. Deraf uppstod en naturlig önskan att erhålla en för hela landet gällande lag och att inrätta en högre instans, hvarest alla uppkommande tvister kunde slutligen afdömas. Vid landnamstidens slut (omkr. 930) förenades godorden till ett statsförbund, och ett för hela landet gemensamt ting, det s. k. alltinget (se d. o.), blef inrättadt. Samtidigt dermed ordnades landets statsrättsliga förhållanden så, att godorden fördelades i vissa kretsar och deras antal begränsades. Man indelade nämligen Island i fyra fjerdingar, hvarje fjerding i tre tingslag eller härad, þingsóknir (nordfjerdingen var dock delad i fyra), och hvarje tingslag omfattade tre godord, således inalles 13 þingsóknir och 39 godord. Sedermera, vid inrättandet af femtedomen (se d. o.), tillkommo 12 nya godord, hvilka dock icke i allo hade samma företrädesrättigheter som de gamla. De till ett tingslag hörande höfdingarna kallades samtingsgodar och utöfvade gemensamt ledningen af häradets ting, det s. k. vårtinget. Medlemmarna af den på detta ting dömande nämnden utsagos af godarna. När ett mål af någon anledning icke kunde slutligen afgöras på tinget, hänsköts det till högre domstol. Under isländska statsförfattningens tidigaste period synes hvarje fjerding haft en sådan högre instans i ett s. k. fjerdingsting, men denna inrättning kom snart ur bruk. Högsta dömande instansen utgjordes af de på alltinget inrättade fjerlingsdomarna (se d. o.), hvilkas medlemmar utsagos af de 39 höfdingar, som innehade de äldre godorden. I utseendet af ledamöterna i den senare inrättade femtedomen deltogo äfven de nya godordens innehafvare. I den lagstiftande afdelningen af alltinget eller den s. k. lagrättan (Isl. lögrétta), der alla frågor om landets gemensamma lagar såväl som dess politiska och administrativa styrelse afgjordes, voro godarna sjelfskrifne ledamöter, hvarjämte hvar och en af dem hade att utse två bland sina tingsmän till rådgifvande bisittare i lagrättan. Utom ofvannämnda vårting hölls inom hvarje tingslag en sammankomst, leið, vid hvilken goden egde att för de tingsmän, som ej öfvervarit alltingets förhandlingar, kungöra alla vigtigare der handlagda ärenden. -- De isländske höfdingarnas makt öfver sina tingsmän måste anses hafva en öfvervägande privaträttslig karakter. Grundläggandet af ett hof eller tempel var en privat sak, och det berodde på de kringboendes fria vilja att ansluta sig till tempelegaren och varda hans tingsmän. Derutinnan skiljer sig det isländska godordet från sin förebild, den fornnorska hersevärdigheten. Äfven den sistnämnda grundade sig visserligen på besittningen af den odalgrund, hvarpå häradshofvet stod, men i viss mån betraktades detta som en för häradet eller fylket gemensam egendom. Norges gamla fylken och härad voro ock geografiskt bestämda områden, under det
att de isländska godorden alltid bevarade prägeln af rent personliga associationer, utan någon fast territorialbegränsning. Hvar och en hade frihet att, med iakttagande af laga former, utträda ur ett godord och öfvergå till ett annat, liksom å andra sidan goden egde rätt att visa en tingsman bort från sig. Såsom den norska hersevärdigheten, så var ock det isländska godordet ärftligt, men detta betraktades dessutom fullständigt såsom ett reale och kunde derför såsom hvarje egendom delas mellan arfvingar, köpas, säljas, bortskänkas o. s. v. Äfven qvinnor och öfvermagar kunde sålunda ega godord, ehuru de icke fingo personligen utöfva dess funktioner, utan måste skaffa sig ställföreträdare. När flere egare innehade ett enda godord, måste naturligtvis vederbörande turvis fungera. Namnet góði var icke nybildadt af de isländske nybyggarna, utan var kändt äfven i Norge och Danmark. På Island behölls den traditionella benämningen äfven efter kristendomens införande, då godarnas utöfning af prestämbetet naturligtvis upphörde. Godens myndighet var den grundpelare, hvarpå hela den isländska statsförfattningen hvilade, men dess privaträttsliga karakter, dess säljbarhet och delbarhet, som å ena sidan medförde en långt gående splittring, å den andra möjliggjorde hopandet af flere godord på en hand, bidrogo äfven att rubba det förutsatta jämvigtsferhållandet mellan de olika godorden och blefvo kraftigt medverkande orsaker till fristatens undergång. Th. W.