Götaland

Götaland (Fornn. Gautland), götarnas land. Svear och götar äro de båda hufvudstammar, genom hvilkas sammansmältning det svenska folket uppstått: "Sveriges rike", säger Kristoffers landslag, "är af hedne verld sammankommet af svea och göta land". Götarna bodde "sunnanskog", d. v. s. söder om de stora skogstrakterna, som skilde Mälarens och Hjelmarens samt Nyköpingsåns vattensystem från Vänerns och Vetterns. Den söder om Vänern belägna slätten synes hafva varit deras äldsta hemvist och den medelpunkt, hvarifrån de sedan utbredde sig öfver Slätt-Dal, Östergötland, Värmland och Nerike. Ett minne från den tid, då götarna ännu ej delat sig i flere "folk" med särskilda landsting, är det i Vestgötalagen förekommande uttrycket Alla götars ting ("Aldra göta þing"). Tidigt skilde sig emellertid Östergötland, Värmland och Nerike från Vestergötland och bildade egna land eller landsting. Under tidernas lopp undergick begreppet Götaland åtskilliga förändringar. Nerike kom att räknas till Svealand, enär det från Svealand emottog kristendomen och i kyrkligt hänseende blef förenadt med Södermanland. Det sannolikt af virdar befolkade Mo härad hörde redan enligt den äldre Vestgötalagen i judicielt hänseende till Vestergötland. Till Östergötland åter slöto sig (i judicielt hänseende) de norra och östra delarna af Småland: Kinds, Ydre, Tjusts, Vista, Tveta, Norra och Södra Vedbo samt möjligen flere härad. Efter hand började namnet Götaland användas om hela södra Sverige, och till denna utsträckning af ordets betydelse bidrog säkerligen i hög grad den omständigheten att hela Småland (utom Värend), Öland och Gotland lydde under Linköpings stift. Götaland ("Göta rike") såsom historisk indelning af Sverige innefattar nu landskapen Östergötland, Småland, Vestergötland, Dalsland, Bohus län, Halland, Skåne och Bleking samt öarna Gotland och Öland. -- I qvädet om Beovulf (se d. o.), hvilket skildrar händelser från början af 500-talet, omtalas götarna såsom bildande ett eget konungarike, men omkring 700-talet synas de hafva varit förenade med svearna under Upsala-konungens spira. Så länge den gamla konungaätten i Upsala fortlefde, och hedendomen var rådande i landet, innehade svearna ett visst företräde i politiskt hänseende, men då den gamla konungaätten utslocknade (omkr. 1060) och kristendomen började vinna inträde, fordrade götarna, att svearna skulle afstå från sin hegemoni. Mellan de båda stammarna utbröt då en förbittrad strid, som först med Karl Sverkerssons tronbestigning (1161) kan anses slutad. V. K-r.