Granit (Ital. granito, af Lat. granum, korn), petrogr., en kristalliniskt kornig bergart, hvilkens tre mineralbeståndsdelar: fältspat, qvarts och glimmer, icke, såsom hos den på samma sätt sammansatta gneisen, innehafva någon parallel anordning, utan äro tämligen likformigt, utan ordning fördelade. Graniten är röd eller grå och mörkare eller ljusare, allt efter fältspatens olika färg samt glimmerns (ljus eller mörk) olika nyans eller den ymnighet, hvari den finnes närvarande. Efter mineralkornens storlek är bergarten finkornig, småkornig eller grofkornig. När i en jämnkornig massa ligga enstaka, större faltspatsindivider, får bergarten ett porfyriskt utseende och kallas porfyrartad granit, stundom ögongranit. Om glimmern till en del eller helt och hållet ersättes af hornblende, kallas bergarten hornblendegranit l. syenitgranit. För öfrigt förekomma uti graniten såsom tillfälliga inblandningar små korn af granat, svafvelkis och magnetit; på mikroskopisk väg har dessutom påvisats närvaron af apatit, kalkspat m. m. Graniten är en inom många land (Sverige, Norge, Finland, Tyskland, norra Italien, Skotland, Nord-Amerika m. fl.) särdeles allmän bergart och förekommer dels i form af större eller mindre "gångar" och ådror, genomsättande såväl lagrade som massformiga bergarter, dels i form af sammanhängande massor, massiv, af ganska olika storlek. Dessa massor intaga stundom områden af ända till 230 qvkm. Graniten bildar i senare fallet hela berg och bergsträckor samt är förklyftad, dels oregelbundet, dels (ehuru sällan) i plattformiga, tjocka bankar. Granit finnes inom Sveriges nästan alla provinser och är i synnerhet utvecklad
i Östergötland, Småland, Bleking, Dalarna, Bohus län, på gränsen mellan Upsala och Vestmanlands län, i Nerike och i Stockholmstrakten. Några granitvarieteter hafva erhållit benämning efter de trakter, hvarest de äro typiskt utbildade och vidsträckt utbredda, t. ex. Stockholmsgranit, en finkornig grå eller rödaktig, Örebrogranit, en grofkornig, vanligen röd granit med "fältspatsögon". I allmänhet anses graniten hafva uppstått på eruptiv väg. Ehuru det svårligen torde kunna nekas, att verklig eruptiv granit finnes, må å andra sidan icke förbises den nära gemenskapen med gneis samt det förhållandet att jämte och emellan verkligt skiktade kristalliniska lager förekomma bergarts-varieteter, som ur petrografisk synpunkt svårligen kunna få annan benämning än granit. Verklig gneis torde t. o. m. kunna tänkas till följd af inre förändringar (omknådning, sträckning, hoptryckning e. d.) hafva erhållit en mer eller mindre granitlik struktur; i motsats dertill är i fullkomligt massformigt uppträdande granit glimmern stundom ordnad så, att spår till skiffrighet (gneislikhet) uppstår. (Sådan granit kallas gneisgranit, af norrmännen "stribet granit"). Den granitart, som under namn pegmatit l. grofkristallinisk granit förekommer såsom gångar eller oregelbundna partier inom gneisens, glimmerskifferns m. fl. bergarters områden, är icke af eruptiv natur, utan sannolikt bildad genom beståndsdelarnas utkristallisering på den plats, der de nu befinna sig. De särskilda mineralen (qvarts, fältspat och vanligen hvit glimmer) äro hos pegmatit mycket groft utbildade, stundom i flere tum stora individer. Sådan pegmatit eller grofkornig granit, hos hvilken qvartsen och fältspaten på vissa brottytor bilda figurer, som ega en vis likhet med hebreisk skrift, kallas skriftgranit. Såsom material till en mängd monumentala verk och byggnadsföremål, till gatubeläggningssten m. m. har graniten en ganska vidsträckt användning och utgör i mer eller mindre bearbetadt tillstånd en mycket vigtig exportartikel för Sverige. De förnämsta platserna för granitexport äro belägna inom kusttrakterna i Bohuslän, Bleking och Småland. Vid Ytterby (nära Vaxholm), på Väddön (i Roslagen) m. fl. ställen brytes pegmatit, hvaraf erhållas qvarts och fältspat till glas- och porslinsfabrikationen. E. E.