Granville [gränvil], John Carteret, earl of G. Se Carteret.
1. Granville [gränvil], Leveson-Gower, earl of G., engelsk diplomat, yngste son till markisen af Stafford, f. 1773, blef ledamot i underhuset 1793 och lord af skattkammaren 1800, hvilken befattning han vid Pitts fall förlorade, 1802. Då Pitt åter kom till makten, 1804, sände han G. såsom utomordentlig ambassadör till Ryssland för att afsluta det fördrag, som ledde till Österrike-Rysslands krig mot Frankrike 1805. I Nov. 1813 åtog han sig en beskickning till Haag, 1815 upphöjdes han till viscount och utnämndes till ambassadör i Paris. I denna ställning tillvann sig G. regeringens hela förtroende, men då han hyllade Cannings politiska grundsatser, återkallades han af Wellington 1828. Ministèren Grey sände honom 1830 åter till Paris, der han lyckades bibehålla det goda förhållandet till den nya franska regeringen, till dess han efter Peels tillträde till styrelsen, 1841, blef återkallad. 1833 hade han blifvit upphöjd till earl. Död 1846. A. B. B. 2. Granville [gränvil], George Leveson-Gower, earl of G., engelsk statsman, den förres son, f. 1815, invaldes 1837 i underhuset och utnämndes 1839 till understatssekreterare i utrikesdepartementet, men förlorade denna plats genom whigs' fall 1841. Då whigs 1846 åter kommo till makten, blef han utnämnd till öfverjägmästare och 1848 till vicepresident i handelskammaren. I Dec. 1851 blef han utrikesminister, men föll med whigministèren, Febr. 1852. I den af lord Aberdeen bildade koalitionsininistèren blef han i Jan. 1853 president i hemliga rådet, hvilket ämbete han ock bibehöll under Palmerstons ministèr. Invecklad i Palmerstons fall, Febr. 1858, återvände han med denne 1859 till sin förra post. Efter lord Palmerstons död, Okt. 1865, anförtroddes honom i lord Russells ministèr statssekreteriatet för kolonierna, hvilket han förlorade med whigs' fall 1866. Då Gladstone bildade sin ministèr, Dec. 1868, återfick han sin gamla plats såsom kolonialminister. Dessutom fick han efter lord Russell ledningen af öfverläggningarna i öfverhuset, hvartill hans ovanliga talareförmåga gjorde honom synnerligen lämplig. I Juni 1870 efterträdde han lord Clarendon såsom utrikesminister. Under kriget mellan Frankrike och Tyskland (1870--71) iakttog han en fredlig politik. I frågan om Svarta hafvets neutralitet tillvägabragte han på den i Jan. 1871 i London hållna konferensen en öfverenskommelse mellan de intresserade makterna. Tvisterna med Amerika i Alabamafrågan afgjordes slutligen genom en skiljedomstol i Genève i September 1872. Men det afbräck, som Englands anseende i utlandet lidit genom de gjorda medgifterna, bidrog till ministèrens försvagande. Efter dennas fall, Jan. 1874, har G. inskränkt sin verksamhet till ledningen af den liberala oppositionen i öfverhuset. A. B. B.