Grund,sjöv. 1. För sjöfarten farliga upphöjningar i sjöbottnen, såsom klippgrund, stengrund, m. m. I trafikerade skärgårdar och farleder utmärkas grunden vanligtvis af flytande sjömärken (bojar, prickar, vakare o. d.), i hafsbandet och utanför kusten af fyrskepp eller af fyrar på land, hvilka visa olika färgade sken i riktning mot grunden. Jfr Bank, Bar, Ref. -- 2. Föremål, som ej äro djupa i förhållande till bredden (längden), sägas vara grunda. Så t. ex. säges, att ett råsegel är för grundt, om det ej kan hissas i topp, sedan det blifvit skotadt, eller när undre liket stannar högt öfver det nedom varande staget. R. N.