Grund

Grund, filos., det, i och genom hvilket ett annat är eller fattas. Med realgrund (principium essendi) förstås grunden till en saks väsende eller dess förutsättning i begreppet. Denna bör skiljas från hvad några tänkare kallat formalgrund, förutsättningarna och vilkoren för någontings framträdande i tiden, samt äfven från kunskapsgrund (principium cognoscendi), det, genom hvilket något inses eller fattas. Så är menniskans odödliga ande den i tiden lefvande menniskans realgrund, men hennes kropp och de fysiska processer, som der försiggå, äro hennes förutsättningar i tiden. Så kan man å andra sidan säga, att vårt medvetande om vår ändlighet är principium cognoscendi för gudsidén, ehuru dennas realgrund är Gud sjelf o. s. v. Realgrundens förblandning med tidsvilkoren är vanlig i materialistiska resonnemang, der man vanligen tror sig hafva förklarat en sak derför att man angifvit dess tidsvilkor. Dess förblandning med kunskapsgrunden är deremot vanlig på panteistisk ståndpunkt. Så tror man sig der kunna förklara tillvaron ur abstraktioner, derför att vi menniskor endast i och genom sådana kunna begripa den. Spinoza uttalade detta i uttryckliga ord, då han lärde, att de verkliga tingens ordning och sammanhang vore desamma som de menskliga begreppens (ordo et connexio rerum ac idearum idem est). -- För ett sig utvecklande väsende är dess realgrund tillika dess utvecklings lag, så vidt den tänkes såsom det, som normerar utvecklingen, och dess ändamål såsom det, till hvars fulla förverkligande utvecklingen syftar. Deremot kan detta aldrig vara fallet med någontings förutsättningar i tiden. Det är ock till stor del genom reflektion på grunder, som tillika äro ändamål (ändamålsorsaker), d. ä. genom en teleologisk verldsbetraktelse, som man kommer till ifrågavarande distinktion. L. H. Å.