Gudrun, konung Gjukes dotter och Sigurd Fåfnesbanes maka samt syster till Gunnar och Högne, är en af hufvudpersonerna i den äldre Eddans hjeltesånger och i Valsungasagan. Sedan Sigurd af G:s moder, Grimhild, erhållit en trolldryck och derigenom kommit att förgäta sina tidigare löften till Brynhild, äktade han Gudrun, som var vida namnkunnig för sin skönhet. Sagan säger, att Sigurd gaf henne att äta af Fåfnes hjerta, och att hon derefter förstod sig på foglalåt, men tillika blef grymmare till sinnet. När G. och Brynhild en gång badade i Rhenfloden, kommo de i träta, hvarunder G. yppade den hemligheten att Sigurd hade vexlat skepnad med Brynhilds man, Gunnar, och i denna förklädnad hållit bröllop med Brynhild. För att hämnas detta svek stämplade Brynhild mot Sigurds lif. Han blef mördad af sina svågrar, och G:s sorg var så stor, att hon grät icke som andra qvinnor, men hennes hjerta var nära att brista. Derefter drog hon till Danmark och uppehöll sig der i sju halfår hos Thora, konung Håkans dotter. Sedan hon erhållit en glömskedryck af sin trollkunniga moder, lät hon, ehuru mycket motvillig, öfvertala sig af Grimhild och sina bröder att äkta konung Atle, Brynhilds broder. Hennes andra äktenskap blef också högst olyckligt. Anklagad af Atles tjensteqvinna för äktenskapsbrott, bevisade hon sin oskuld genom att oskadd med handen taga upp en sten från bottnen af en sjudande kittel. Hon uppdagade Atles hemliga anslag mot hennes bröder och skickade dem, ehuru förgäfves, både
genom runor och genom ringen Andvaranaut, i hvilken hon knutit in ulfhår, varningar för den svekfulla inbjudningen till Atle. När bröderna kommit dit, blefvo de genast öfverfallna af Atles folk. G. bistod dem i striden samt uppmanade sina och Atles söner, Erp och Etil, att bedja för Gjukungarnas lif, men det ville de icke. Hjertat blef skuret ur Högnes bröst, och Gunnar kastades i en ormgrop. För att hämnas tillredde G. ett gästabud, som skulle vara arföl efter hennes bröder och de andra i strid fallne kämparna. Hon dräp då sönerna Erp och Etil, tillredde deras hjertan till spis åt Atle och blandade deras blod i hans vinbägare, som hon låtit förfärdiga af deras hufvudskålar. Sedan hon omtalat dessa gräsligheter för sin make, bragte hon honom sjelf afdaga och tände eld på konungahallen. G. gick derefter ned till hafsstranden och ville ombringa sig sjelf, men vågorna förde henne till konung Jonakers land. Han tog henne till äkta, och deras söner voro Sörle, Erp och Hamde. Der uppfostrades ock G:s dotter med Sigurd, den sköna Svanhild, som blef gift med konung Järmunrek. När denne låtit på det grymmaste sätt dräpa Svanhild, uppmanade G. lidelsefullt sina söner att hämnas. Samtidigt med sönernas fall anordnade G. sin egen likbegängelse och slutade sitt tragiska lif. Gjukes hela ätt var då utdöd. -- Äfven Saxo Grammaticus känner Järmunrekssägnen och nämner G:s namn. Enligt honom var G. en hexa, som förblindade Järmunreks folk, så att de öfverföllo hvarandra inbördes. Th. W.