Guinea, européernas benämning på en del af kustlandet i vestra Afrika, omkring Guinea-bukten, hvilket i saknad af både politiska och naturliga gränser under olika tider och af olika författare fått olika utsträckning. Ursprungligen förlades dess nordgräns till Kap Nun, midt emot Kanarieöarna; numera betecknas med namnet G. än kusten mellan Kap Verga (11° n. br.) och Kap Negro (16° s. br.), än (och vanligast) endast den del deraf, som ligger mellan Kap Palmas och Kap Lopez. Tagen i den förra utsträckningen delas kusten i Norra l. Öfre G. samt Södra l. Nedre G., mellan hvilka gränsen vanligen plägar sättas vid Kap Lopez, något s. om eqvatorn. Södra G. omfattar landskapen Loango, Kongo, Angola och Benguela. Gränserna i det inre äro obestämda. I vestra delen kunna Kongbergen betraktas såsom gräns mot det inre Afrika. Kuststräckan är allt igenom mycket enformig. Denna enformighet afbrytes endast af några föga utskjutande eller höga berguddar: Kap Palmas, Kap Three Points, Kap Lopez m. fl., Nigers, Calabars och Gabuns flodmynningar samt Benin-, Biafra- och Coresco-bukterna. Vid hafvet är landet i allmänhet mycket lågt, stundom sankt, såsom vid Benin- och Biafra-vikarna, hvarför ock lagunbildning flerstädes förekommer. Äfven längre in är landet tämligen enformigt; på de flesta ställen höjer det sig först på 50-60 km. afstånd från hafvet till lägre åsar, som längre in öfvergå till ett högre skogrikt platåland. Nordöst om Biafra-viken reser sig det skogklädda, omkr. 4,000 m. höga Kamerun-berget. Vattendrag finnas vid kusten i mängd, de flesta dock med kort lopp. Störst äro Cavalla, Assini, Tando, Volta, Ogun, Niger (med stort delta), Cross och Ögo ve. Klimatet är mycket
hett, vid kusten i allmänhet dödande för europeer. Liksom öfriga tropiska land har G. tvänne årstider, en regnig, från April till Sept., och en torr. Under den torra årstiden, särskildt i Jan. och Febr., blåser den med fina sandpartiklar fyllda, torra landvinden harmatan. Vegetationen är ytterst kraftig. Af mineral tyckas endast guld och jern förekomma. Med undantag af ett fåtal europeiska kolonister äro innevånarna hufvudsakligen negrer, tillhörande en mängd större och mindre stammar, som efter sitt gemensamma språk och sin härkomst kunna hänföras till två stora afdelningar; egentliga negrer och bantu-negrer, af hvilka de förre bo v. om Kamerun-berget, de senare s. derom. Den sedan århundraden tillbaka idkade slafhandeln har utöfvat ett synnerligen skadligt inflytande på G:s befolkning. Genom engelsmännens energiska bemödanden har den nu upphört, åtminstone till sjös. Innevånarnas religion är i allmänhet en grof fetischism, som flerstädes kräfver menniskooffer. Kristendomen har gjort få framsteg; deremot tyckes islam genom fulahfolkens eröfringståg samt genom G.-folkens handelsförbindelser med mandingoerna hafva vunnit rätt stor utbredning. Palmolja, guldstoft, elfenben, vax, gummi samt flere olika träslag exporteras; tyg, jern- och stålfabrikat skjutvapen m. m. införas. -- Efter de för de olika trakterna karakteristiska produkterna har kusten af gammalt delats i följande områden: Elfenbenskusten, från Kap Palmas till floden Assimi (med den forna franska kolonien Grand Bassam), Guldkusten (se d. o.), från Assini till Volta, samt Slafkusten, från Volta till Old Calabar (med de engelska kolonierna Lagos, Palma och Badagry). De vigtigaste bland den stora mängden negerriken äro Asjanti, Dahome, Joruba och Benin.
Namnet G. uppgifves hafva uppstått af Ginnie l. Genna, ett negerrike och en stad i Nigerområdet, och ehuru det finnes på en karta redan 1351, kom det icke i allmänt bruk förr än mot slutet af 15:de årh. Få frågor i geografiens historia hafva varit så mycket diskuterade som den rörande den första upptäckten af G. Enligt Jacopo Doria skola tvänne genueser, Ugolino och Guido de Vivaldi, 1291 hafva seglat söderut längs Afrikas vestra kust, men all vidare kännedom om deras resa saknas. Fransmän uppgifva, att Dieppe i 14:de årh. sändt flere expeditioner till G., och Jean de Béthencourt, hvilken intog Kanarie-öarna omkr. 1402, företog derifråri forskningsresor mot s. Slutligen gjorde de af Henrik af Portugal utsände sjöfararna Cadamosto, Usodimare och Diogo Gomes hela kusten mera bekant för europeerna.