Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Guiton

Ämne: Svenska och nordiska sjöofficerare samt ryska amiraler · Amiraler och sjöofficerare

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 6 (1883), sp. 207–210 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Guiton [gitång], Jean, hugenott-amiral, f. 1585, utnämndes 1621 af hugenotterna till amiral öfver deras flotta samt utkämpade 1622 med densamma en blodig strid mot den kungliga flottan, under hertigens af Guise kommando. När La Rochelle 1627 belägrades af Richelieu, valdes G. till mär i staden och utöfvade med okufligt mod och spartansk stränghet en diktatorisk makt. Efter 13 månaders belägring tvangs dock staden af hunger att kapitulera. Sedermera tog G. tjenst på den kungliga flottan, deltog i kriget mot Spanien samt stupade i en sjöstrid vid Orbetello, 1646. Enligt en annan uppgift skall han hafva dött först 1654.

1. Guizot [giså], François Pierre Guillaume, fransk statsman och skriftställare, föddes d. 4 Okt. 1787 i Nîmes af protestantiska föräldrar. Då fadern 1794 guillotinerades af skräckmännen, flydde modern med sonen till Genève, och der erhöll G. sin uppfostran. 1805 kom han till Paris för att studera juridik och infördes af schweiziska sändebudet Stapfer, hos hvilken han 1806 fick anställning såsom informator, i hufvudstadens literära kretsar. Under de följande åren sysselsatte han sig med skriftställeri och författade bl. a. Nouveau dictionnaire des synonymes français (1809; 8:de uppl. 1874), De l'état des beaux arts en France et du Salon de 1810 (1811) och Vies des poétes francçis du siècle de Louis XIV (1813) samt utgaf en öfversättning af Gibbons "History of the decline and fall of the roman empire" (1812). 1812 utnämndes han till professor i historia vid

Sorbonne, och vid restaurationen 1814 erhöll han den vigtiga generalsekreterareposten i inrikesministeriet. Under "de hundra dagarna" (1815) begaf han sig till konung Ludvig XVIII i Gent, återvände med honom till Paris och blef generalsekreterare i justitieministeriet (s. å.), men lemnade redan följande år denna plats. 1816 utnämndes han till "maître des requêtes", 1817 till "conseiller d'état" och generaldirektör för den departementala och kommunala förvaltningen. Under denna tid utgaf han den politiska flygskriften Du gouvernement représentatif et de l'etat actuel de la France (1816), "ett slags manifest" för doktrinärernas parti (se Doktrinär), hvars ledare han var. När emellertid det ultrarojalistiska partiet 1820 kom till makten, måste G. lemna sina ämbeten och återtaga sina professorsgöromål, men till följd af de liberala åsigter, som han framställde i sina föreläsningar, och den häftighet, hvarmed han i en mängd flygskrifter angrep ministèren Villèle, ådrog han sig regeringens missnöje, och man förbjöd honom 1825 att fortsätta sina föreläsningar. Han utvecklade nu en storartad historisk författareverksamhet och skref flere af sina förnämsta arbeten, såsom Histoire du gouvernement représentatif (1821-22; 4:de uppl. 1880), Essai sur l'histoire de France (1823) och Histoire de la revolution d'Angleterre depuis l'avénement de Charles I:er jusqu'à l'avénement de Charles II (1:sta afdelningen 1827-28; 10:de uppl. 1874), samt utgaf "Collection des mémoires relatifs à la revolution d'Angleterre" (1823 o. f. å.) och "Collection des mémoires relatifs à l'histoire de France" (1823 o. f. å.). 1828 grundlade han tidskriften "Revue française". Såsom medlem af verkställande utskottet i det hemliga sällskapet "Aide-toi, et le ciel t'aidera" verkade han för det liberala partiets seger vid 1827 års val till deputeradekammaren. Då Villèle till följd af valens för honom olyckliga utgång måste afgå och Martignac blef konseljpresident (1828), öppnades åter föreläsningssalarna för G., hvilken nu nådde höjden af sitt rykte som katedertalare genom sina, sedermera af trycket utgifna föreläsningar öfver Histoire générale de la civilisation en Europe (1828; 17:de uppl. 1878; "Europeiska civilisationens allmänna historia", 1851) och Histoire générale de la civilisation en France (1828-30; 13:de uppl. 1874). -- G:s lysande parlamentariska bana började 1830, då han för första gången hade säte i deputeradekammaren. Från början slutande sig till oppositionen, var han den egentlige författaren till den adress, hvarmed kammaren besvarade det hotfulla trontalet, samt till de deputerades protest mot Juliordonnanserna. Genom Julirevolutionen fick han en plats i regeringen. Den 30 Juli 1830 blef han nämligen provisorisk undervisningsminister, och d. 11 Aug. s. å. utnämndes han af Ludvig Filip till inrikesminister. Redan i Nov. s. å. utträdde han -- jämte de andra konservative ministrarna -- ur kabinettet. Han fortsatte sin politiska verksamhet såsom medlem af deputeradekammaren, i hvilken han blef en af ledarna för det konstitutionella "juste milieu"- l. medelvägs-partiet samt en af de inflytelserikaste talarna. Efter konseljpresidenten Casimir Périers död (1832) blef G. åter undervisningsminister, hvilken post han bibehöll (med undantag af tiden Febr.-Okt. 1836) till 1837. I början stående på spänd fot med konungen, hvilken stötte sig på hans högdragna sätt och puritanska karakter, vann han efter hand dennes fulla förtroende, men måste likväl träda tillbaka 1837, sedan han misslyckats i sitt försök att bilda en ministèr. G. kastade sig nu i oppositionens armar och slöt med Thiers och Odilon Barrot den bekanta koalition, hvars uppgift var ministèrens störtande. Koalitionen nådde sitt mål (Jan. 1839). G. lyckades dock icke sjelf komma in i kabinettet, utan måste nöja sig med ambassadörsplatsen i London (Febr. 1840). När emellertid Thiers' minister till följd af sin äfventyrliga utrikespolitik redan i Okt. s. å. nödgades afgå, öfvertog G. utrikesportföljeri i det nya kabinettet, hvars verklige ledare han redan från början var, ehuru han först 1847 blef dess officielle chef. G:s styrelse blef Juli-monarkien till olycka och föranledde dennas fall. Utan att taga den ringaste hänsyn till den offentliga meningen stödde han sig endast på den de förmögnare klasserna representerande deputeradekammarens majoritet, en majoritet, som till stor del åstadkommits på korruptionens väg. -- Han var en afgjord motståndare till alla reformer, framförallt till en reform af vallagen, hvilken oppositionen deremot önskade ändrad, och genom sitt motstånd mot denna reform framkallade han Februarirevolutionen 1848. Då regeringen förbjöd en af oppositionen till d. 22 Febr. 1848 utlyst reformbankett, utbröt i Paris en stark folkrörelse, hvilken nödgade konungen att entlediga G. (d. 23 Febr.). Denne flydde till England, men återvände i början af 1849 till sitt fädernesland, der han förgäfves uppträdde såsom kandidat till lagstiftande församlingen. Under den följande tiden arbetade han för orleanisternas och legitimisternas "fusion", tills statskuppen d. 2 Dec. 1851 förmådde honom att för andra gången begifva sig till England, hvarifrån han emellertid snart återvände. -- Ständigt upptagen af politiska värf, hade G. under ett par decennier nödgats inskränka sin literära verksamhet till en teckning af Washingtons lif i det stora arbetet Vie, correspondence et écrits de Washington (1839-40) samt till några broschyrer, bl. a. De la dèmocratie en France (1849; "Om demokratien i Frankrike", 1849) och Pourquoi la révolution d'Angleterre a-t-elle réussi? (1850). Under de återstående åren af sitt lif sysselsatte han sig deremot nästan uteslutande med literära arbeten och utgaf ett stort antal skrifter, bland hvilka märkas: Monk, chute de la république et rétablissement de la monarchie en 1660 (1851; 6:te uppl. 1862), Études biographiques sur la révolution d'Angleterre (1851), Histoire de la république d'Angleterre et d'Oliver Cromwell, 1649-58 (1854; 6:te uppl. 1871), Histoire du protectorat de Richard Cromwell (1856; 5:te uppl. 1869), Mémoires pour servir à l'histoire de mon temps depuis 1814 jusqu'a 22 février 1848 (1858-67), Histoire de France racontée à mes petits-enfants (1870-75), Mèditations et

études morales sur la religion, la philosophie etc. (1852; 2:dra uppl. 1858), Corneille et son temps (1852; 5:te uppl. 1866), L'amour dans le mariage (1855; 11:te uppl. 1879), Mélanges biographiques et littéraires (1868) och Mélanges politiques et historiques (1869). -- G. blef 1836 medlem af Franska akademien. Död d. 12 Sept. 1874. -- G:s statsmannaverksamhet har blifvit skarpt klandrad, och det torde icke kunna förnekas, att han genom sin utpräglade doktrinarism, sin hersklystnad, sitt egensinne och sitt förakt för den allmänna meningen gifvit rättmätiga anledningar till tadel. Hans omutliga redbarhet har deremot aldrig varit betviflad. Som politisk och katedertalare utmärkte han sig genom ett enkelt och lidelsefritt språk. Sin största betydelse eger G. såsom historisk författare, och både genom kompositionens och språkets fulländning intager han ett af de främsta rummen bland Frankrikes skriftställare i denna gren. Han betraktas ock af sina landsmän såsom mönstret för en historisk skriftställare, ehuru han genom sin förkärlek för systematisering leddes till ett underskattande af det personligas betydelse i historien. V. K-r.

2. Guizot [giså], Elisabeth Charlotte Pauline, född de Meulan, fransk författarinna, den föregåendes hustru i första giftet, född i Paris 1773, såg sig efter sin faders död (1790) och familjens derpå inträffade obestånd tvungen att söka sin utkomst med pennan och debuterade såsom författarinna med romanen Les contradictions (1799), hvarefter följde den i engelskt manér skrifna La chapelle d'Ayton (1800). När Suard (1801) uppsatte tidningen "Le publiciste", ingick hon såsom medarbetare i densamma och skref der under loppet af flere år artiklar öfver de mest olika ämnen. 1812 trädde hon i äktenskap med Guizot och författade sedermera flere mycket lästa ungdomsoch uppfostringsskrifter, såsom Les enfants (1812), L'écolier (1821), Nouveaux contes (1823) och Lettres de famille sur l'éducation doméstique (1826), samt biträdde äfven sin man vid hans literära arbeten. Död 1827. Efter hennes död utgåfvos Une famille (1828) och Conseils de morale (s. å.).