Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Guitarr

Ämne: Musikinstrument · Musik och italienska lånord

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 6 (1883), sp. 207 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Guitarr (gi-; Fr. guitare, It. chitarra, Grek. ktihara), knäppinstrument, liknande en förminskad violoncell, men med platta bottnar och gripbräde samt rundt ljudhål. Vid spelningen, då instrumentet fasthålles medelst ett band öfver axeln, fattar venstra handen om gripbrädet, som är försedt med band, och den högra knäpper strängarna, som vanligen äro sex, stämda i E, A, d, g, h, e', och noterade en oktav högre än de ljuda. Genom capotasto kan stämningen höjas. Guitarren är liksom lutan af moriskt ursprung, men blef först i slutet af 1700-talet modern i Europa. I en senare tid har den åter förlorat i utbredning, hvilket är att beklaga, enär den synnerligen egnar sig till ackompagnement af enklare visor. Man har äfven velat göra den till soloinstrument och för detta ändamål uppfunnit nya former under namn af guitare d'amour, lyraguitarr, flygelguitarr o. s. v. Bland dessa uppfinningar synes O. Schicks tonfjäderguitarr (beskrifven af H. Sätherberg i "Sv. Musiktidning" 1882) vara förtjent af den största uppmärksamheten. Bland virtuoser på guitarr nämnas Carulli, Giuliani, Mertz och Sor. I rige hafva Grönhamn, Hildebrand, Nagel m. fl. arrangerat för guitarr. A. L.