Hackspettslägtet, Picus, zool., vistas i skogar och lundar, der arterna förekomma parvis och, sedan ungarna lemnat boet, någon tid familjevis. Dit hörande foglar äro mycket nyttiga, emedan de förtära en mängd för träden skadliga insekter och larver. De äro lifliga och oroliga, men icke rädda, och flere arter bland dem betraktas af allmogen såsom väderspåmän; också intogo de en framstående plats i de romerska auspicierna. De svenska arterna af detta slägte kunna indelas i tre afdelningar: brokspettar, svartspettar och grönspettar. -- Brokspettarna äro svart- och hvitbrokiga samt hafva näbben stark och kortare än hufvudet, kölen öfver näsborrarna stark och belägen längre från den hvassa ryggkölen än från käkkanten, hakans vinkel föga utsträckt framom näsborrarna samt yttre framtån kortare än yttre baktån. Dit höra följande arter. Tretåiga hackspetten, Picus tridactylus, är ofvan svart, med ett hvitt band längs ryggen och hvit öfvergump, undertill hvit, med rosenfärgad anstrykning och svarta längdstreck på bröstets sidor samt svarta tvärstreck på magen och på undergumpen; vingarna äro svarta, med hvita fläckar, stjerten svart, med de båda yttersta pennparen hvitgulaktiga och svartflackiga. Baktå saknas, hvaremot sådan finnes hos alla de följande arterna. Längden utgör 232 mm. Hannen har hjessan guldgul; hos honan är hon hvit, med svarta fläckar. Han häckar ej sällsynt i landets nordliga delar ända ned i Värmland, men träffas nästan endast på sina ströftåg längre söder ut. -- Större hackspetten, Picus major, är ofvan svart, med en stor hvit fläck på hvardera skuldran, under hvitaktig, med undergumpen och undre stjerttäckarna röda; vingarna äro svarta, med hvita fläckar, stjertens båda mellersta pennpar svarta, de öfriga utåt hvitaktiga, med svarta tvärband. Längden stiger till 260 mm. Hannen har ett rödt tvärband på nacken, och honan är dunklare till färgen. Arten häckar allmänt öfver hela landet. -- Mellanspetten, Picus medius, är ofvan svart, med en stor hvit fläck på hvardera skuldran, under hvit, med rödaktig anstrykning på magen samt svarta längdstreck på dennes och bröstets sidor; undergumpen och undre stjerttäckarna äro röda, vingarna svarta, med hvita fläckar, stjertens båda mellersta penn-par svarta, de öfriga utåt hvita, med svarta tvärstreck. Längden hinner till 215 mm. Båda könen hafva röd hjessa, men honans färger äro mindre lifliga. Han häckar tämligen allmänt i Skåne och Bleking samt förirrar sig någon gång uppåt landet. -- Hvitryggiga hackspetten, Picus leuconotus, är ofvan svart, med öfvergumpen och bakryggen hvita (den sistnämnda med svarta tvärfläckar), under hvit, med smala, svarta längdstreck på bröstet och sidorna samt röd mage och undergump; vingarna äro svarta, med hvita fläckar, stjertens båda mellersta penn-par svarta, de öfriga utåt hvita, med svarta tvärband. Längden är 265 mm.
Hannen har röd hufva. Han häckar i landets mellersta och nordliga delar, men sällsynt. -- Lilla hackspetten, Picus minor, är ofvan svart och har hvit, med smala svarta tvärband försedd bakrygg; undre delarna äro smutshvita, med fina, svarta längdstreck på kroppens sidor. Längden uppgår till 160 mm. Hannen har röd hjessa; hos honan är denna framåt smutshvit och bakåt svart. Han häckar allmänt öfver hela landet.
Svartspettarna, hvilka äro svarta till färgen och hafva stor, stark näbb, ungefär af hufvudets längd, kölen öfver näsborrarna stark och belägen något litet närmare ryggkölen än käkkanten, hakans vinkel utdragen långt framom näsborrarna och yttre framtån längre än yttre baktån, företrädas i Sverige af blott en art, Spillkråkan, Picus martius. Fogeln är svart; hannen har hela hjessan, men honan endast nacken röd. Arten häckar tämligen allmänt öfver hela landet.
Grönspettarna äro gröna eller gråaktiga och hafva näbben något kortare än hufvudet, kölen öfver näsborrarna belägen helt nära intill ryggkölen, svag och försvinnande framåt, hakvinkeln räckande långt framom näsborrarna och yttre framtån längre än yttre baktån. Dit höra gröngölingen, Picus viridis, och gråspetten, Picus canus (se d. o.).