Hades 1. Grek. mytol. a) Herskaren i underjorden eller de dödas rike, son af Kronos och Rhea, broder till Zevs och sjelf stundom kallad den "underjordiske Zevs", till sitt väsende förfärlig och obeveklig. Allt lefvande är förr eller senare hemfallet under hans välde. Hans namn, äfven förekommande under formerna Aïs, Aïdes och Aïdonevs, hvilket betyder "den osynlige" eller "dunkle" och åsyftar hans egenskap af herskare i mörkrets och skuggornas rike, har gifvit sagan anledning att tillägga honom en hjelm eller hufvudbonad, som egde förmågan att göra osynlig. Såsom rådande öfver de i jordens inre gömda skatterna heter han äfven Pluton (Lat. Pluto, Dis), och i mysterierna dyrkades han, i förening med öfriga "ktoniska" (underjordiska) gudomligheter såsom den, hvilken låter växtligheten uppspira ur jorden. Dermed sammanhänger äfven, att hans gemål Persefone (Lat. Proserpina) är en dotter af sädesgudinnan Demeter (Lat. Ceres). Af grekernas bildande konst framställes H. såsom en kraftfull man, med dystra anletsdrag, stundom åkande på en med fyra svarta hästar förspänd vagn. Till hans attribut höra spiran och hunden Kerberos (se nedan), b) De dödas eller skuggornas rike, tänktes vara beläget dels i jordens inre, dit åtskilliga djupa afgrunder, vid Tainaron i Lakonien, Kolonos i Attika, Cumae i Italien m. fl. st., troddes bilda en nedgång, dels bortom Okeanos, i den aflägsnaste vestern, dit solens strålar ej framtränga. Der låter Homeros Odyssevs i Kimmeriernas land besöka en förgård till dödsriket för att sammanträffa med åtskilliga aflidnas andar. Den innersta och mörkaste delen af H., i hvilken Odyssevs ej inträngde, kallades Erebos. De aflidnes tillvaro i H. tänkte man sig ursprungligen såsom ett väsendelöst och glädjetomt skugglif, om hvilket Achillevs' vålnad till Odyssevs yttrar, att han hällre ville vara en fattig dagsverkare på jorden än konung i skuggornas rike. Den sedermera uppkomna tron på eviga belöningar och straff efter döden förändrade dock icke obetydligt detta föreställningssätt. Man skilde från denna synpunkt mellan den i jordens nedersta djup belägna Tartaros (se d. o.), de brottsliges pinorum, och Elysion (Elyseiska fälten, de saliges öar), vistelseorten för de goda, hvilka der i härliga nejder och under en evig vår njöto en af inga sorger eller lidanden störd sällhet (se Elysium). I underjorden flöto flere väldiga floder, Styx, Acheron, Kokytos, Pyriflegethon, af hvilka de två första tänktes innesluta hela H:s område. Öfver dessa fraktades de aflidnes andar af färjemannen Charon mot erläggande af ett litet mynt (en obol), som för sådant ändamål brukade läggas i den dödes mun. Omedelbart efter öfverfarten inställdes skuggorna inför Pluton eller inför särskilde underjordiske domare (Minos, Rhadamanthys, Aiakos) för att efter hvars och ens förtjenst få sin vistelseort anvisad. Ingången till underjorden bevakades af den med tre (enligt den äldre sagan med många) hufvud försedda hunden Kerberos (se Cerberus), som tillät en hvar att inträda, men icke släppte någon ut derifrån.
2. Teol. Liksom i den grekiska mytologien kallas i Nya test. den ort l. det tillstånd, hvari menniskan försattes genom döden, för Hades (i gamla svenska bibelöfversättningen oriktigt återgifvet med "helvete"). Hades är i nytestamentlig mening detsamma som hebreernas Scheol och förekommer såsom ren öfversättning af detta i "Septuaginta" och på två ställen i Nya test. (i citaten ur Gamla test., Apostl. 2: 27 och 1 Kor. 15: 55). Likasom hos hebreer och greker förlägger N. T. det i jordens inre. Det kallas "jordens hjerta" (Matth. 12: 40), "jordens nedre rum" (Ef. 4: 9). Likasom hos greker och romare kallas äfven i N. T. de aflidnes andar (äfven de frommas) "de underjordiska" (Filipp. 2: 10). I de äldre hebreiska skrifterna framstår lifvet i
H. såsom ett skugg- eller drömlif, men i senare skrifter (författade efter babyloniska fångenskapen) såsom medvetet och med en bestämd olikhet i de frommas och de gudlösas lott. Samma uppfattning möter oss i N. T. Der har H. tvänne afdelningar, en för de fromma, "paradiset" (Luk. 23: 43) eller "Abrahams sköte" (Luk. 16: 22), och en för de orättfärdiga, "fängelset" (1 Petri 3: 19). Jesu själ dvaldes under de tre dagarna mellan döden och uppståndelsen i "jordens hjerta" (Matt. 12: 40), d. v. s. i H. Der skulle, enligt hans försäkran, den jämte honom korsfäste botfärdige röfvaren redan samma dag vara med honom i "paradiset" (Luk. 23: 43). Dit nedsteg han, enligt de första kristnes tro, för att förkunna evangelium för de döde (1 Petri 4: 6), ej blott för "paradisets" innevånare, utan äfven för andarna i "fängelset" (1 Petri 3: 19). Men enligt N. T:s verldsåskådning är dödsriket i underjorden icke menniskans slutliga och eviga hem, utan blott ett öfvergångstillstånd. Redan i G. T:s senare skrifter talas, i sammanhang med den stundande messianska tidsåldern, om en uppståndelse. I N. T. utvecklas samma tanke vidare. Uppståndelsens förstling är der den i verlden komne Messias, Jesus. Med tillämpning på honom af ett ställe i en af Davids psalmer säges, att Gud icke kunde "qvarlemna hans själ i H." l. tillåta, att hans helige skulle "se förgängelsen" (Apostl. 2: 27). Kristus var den förste, som återvände från H. med en förklarad kropp. Vid hans uppståndelse anknöt sig de kristnes hopp om deras egen uppståndelse. Detta stod i det närmaste samband med tron på Kristus' återkomst och det messianska rikets grundläggning. Då Kristus återkommer, skall han, enligt Paulus, återkalla från H. alla deras själar, som höra honom till, äro "hans egne". Slutligen, då han besegrat alla onda makter och "återlemnat riket åt fadern", skall han besegra äfven den "ytterste fienden, döden". Sedan skall det icke mera finnas någon död l. något H. (1 Kor. 15). I nära öfverensstämmelse dermed står framställningen i Uppenbarelseboken angående de yttersta tingen. Efter Antikrists fall och Satans bindande skola de fromme, Jesu blodsvitnen och alla, som "icke tillbedit vilddjuret och dess beläte", återkomma från H. att lefva och regera med Kristus i tusen år. De andre döde skola icke få lif, förr än de tusen åren gått till ända. När efter denna tid Satan åter sluppit lös och framkallat den sista stormen mot Guds rike, men blifvit besegrad och kastad i eldsjön, när allt motstånd mot detta rike sålunda blifvit brutet, då först skall den slutliga allmänna uppståndelsen ega rum. Hafvet skall gifva igen sina döde; döden och H. skola gifva igen sina döde. Derefter skola döden och H. kastas i eldsjön. Det skall icke mera finnas någon död och något dödsrike (Uppenb. 20). Öfverallt i N. T. äro de kristnes förhoppningar riktade på Kristus' återkomst och den uppståndelse ur H., som då skall blifva dem till del, icke på paradiset i H. Detta var blott öfvergående, ehuru de visserligen redan der skulle ega den tröstefulla vissheten om sin gemenskap med Gud genom Kristus och den säkra förkänslan af evig salighet. Derför åstundar Paulus också "skiljas hädan och vara när Kristus, hvilket ock mycket bättre vore" (Filipp. 1: 23), under det att han, såväl som de öfriga författarna i N. T., eljest alltid hänvisar icke på dödsstunden, utan på gudsrikets fulländning och den dermed följande uppståndelsen såsom den egentliga förlossningen. De första kristnes verldsåskådning var vida skild från en sådan ensidigt individualistisk uppfattning af saligheten, enligt hvilken denna skulle kunna vinnas af de troende hvar för sig utan hänsyn till det hela. Fastmera äro, enligt N. T:s skrifter, den enskilde troendes fulländning och salighet oupplösligt bundna vid den kristna församlingens fulländning och gudsrikets slutliga, fullständiga seger. Till dess denna inträdt, befinna sig alla tiders fromma i H. i ett tillstånd af väntan och förbidan. Hebreerbrefvets författare säger, att G. T:s fromme, ehuru de genom sin tro fått vittnesbörd, dock icke erhållit den utlofvade lönen, emedan Gud förutsåg för oss någonting bättre, på det att de icke skulle utan oss varda fullkomnade (Hebr. 11: 39, 40). I N. T:s lära om H. såsom de aflidnes gemensamma hemvist (äfven efter frälsningen genom Kristus) ända till Kristus-rikets fulländning och seger uttryckes således den i de första kristnas medvetande djupt grundade uppfattningen af detta rike såsom en organism, af hvilken ingen lem kan fylla sin bestämmelse annorlunda än i samband med det hela. De många, som från kristlig ståndpunkt omfatta läran om allas slutliga frälsning och salighet, se i henne en nödvändig slutföljd af hela den lifsåskådning, som ligger till grund för föreställningen om H. Enligt denna lifsåskådning är nämligen icke endast de troendes församling, utan hela menskligheten ett organiskt helt. Denna församling, "de heligas samfund", är nämligen blott mensklighetens förtrupp i kampen för förverkligandet af dess mål och kan likaså litet fulländas utan i samband med menskligheten i dess helhet, som den troende individen kan det utan i samband med församlingen. 1. A. M. A. 2. A. F. Å.