Haf (Verldshaf, Ocean), hela den sammanhängande vattenmassa, hvilken på alla sidor omgifver jordens fasta land. Det betäcker 0,74 l. nära 3/4 af jordytan och upptager en areal af 374,000,000 qvkm. Den största landmassan tillhör jordens nordöstra del, den största vattenmassan finnes deremot i s. v. Man särskiljer fem hufvudafdelningar af världshafvet: Stilla hafvet (Stora oceanen, Söderhafvet), Atlantiska hafvet, Indiska hafvet,Södra ishafvet (Antarktiska hafvet) och Norra ishafvet (Arktiska hafvet). Land- och vattenmassornas konfiguration medför bildningen af bihaf, hvilka sträcka sig in i landet och mer eller mindre omslutas af detta. Står dervid förbindelsen med hafvet fullt öppen, uppstå hafsvik, golf, bukt och fjord; men närma sig kusterna hvarandra, så att sambandet förmedlas endast genom ett sund (hafssund, kanal), uppstår inhaf. -- Enligt allmanna hydrostatiska lagar måste hafsspegeln l. hafvets nivå öfverallt stå lika högt, och är denna derför antagen såsom den enda verkliga grundvalen för bestämmande af höjdmätningar å land. De små differenser i nivån, som man (frånsedt periodiska skilnader) medelst noggranna mätningar har konstaterat, äro af ringa betydelse. Så står vattnet t. ex. vid Panama omkr. 1 m. högre än vid Chagres, säkert tillföljd af eqvatorialströmmen. Likaså göra inhafven ett undantag, i det deras yta ofta står högre än verldshafvet på grund af rikligare tillflöde genom floder.
Hafsvattnet skiljer sig såväl genom sin kemiska sammansättning som genom sina fysiska egenskaper högst väsentligt från det vatten, som annars förekommer på jorden, vare sig uti insjöar, floder eller källor. Företrädesvis utmärkande för detsamma är dess stora sälta, till följd af i detsamma upplöst koksalt l. klornatrium. Jämte klornatrium finnas visserligen andra salter deri, men jämförelsevis i ringa mängd. Af dessa andra salter äro klorkalium och klormagnesium jämte svafvelsyrad kalk och svafvelsyrad talkjord de vigtigaste. Klornatrium utgör dock ensamt mer än 75 proc. af hela salthalten. Denna senare är naturligtvis högst olika på olika ställen. Sålunda vexlar den vid Sveriges vestra kust mellan 2 och 3,5 vigtsprocent, uppgår i Nordsjön i medeltal till 3,25, i Östersjöns förgreningar v. om Skåne till 1,6, i detta inhafs stora bäcken till 0,75 proc., under det att saltprocenten i Bottniska viken s. om Qvarken är endast 0,5 och n. om Qvarken 0,34 proc., allt i medeltal och med undantag af sådana områden, hvilka äro alltför omedelbart under inflytande af större färskvattenstillflöden. Hafsvattnets salthalt är ock, synnerligast i närheten af kusterna eller der strömmen är stark, ganska olika på ytan och på djupet. Sålunda observerades af prof. F. L. Ekman i Skagerack utanför Marstrand på ytan en salthalt af 2,38 proc.; på 18 m. djup var den 3,12, på 54 m. 3,34 och på 180 m. 3,5 proc. Detta salthaltens tilltagande med djupet, hvilket väl kan betraktas
såsom allmän regel, beror naturligtvis på det saltare vattnets större täthet. Hafsvattnets täthet eller dess specifika vigt lär man känna vanligen genom att jämföra vigterna af lika volymer hafsvatten och destilleradt vatten, båda tagna antingen vid +15° C. eller vid 0°; till följd af de olika utvidgningsförhållandena blifva nämligen dessa specifika vigter icke lika stora. Ehuru specifika vigten icke med fullkomlig noggranhet kan bestämmas ur salthalten eller tvärtom, kan man dock med kännedom om den ena af dessa qvantiteter ganska nära sluta sig till den andra. Sålunda svara mot salthalten 2, 3 och 3,5 proc. resp. specifika vigterna 1,0158, 1,0240 och 1,0270. Man brukar ock efter bestämning af specifika vigten beräkna salthalten. -- Kännedomen om hafsvattnets utvidgningsförhållanden och frysning är naturligtvis af största vigt vid förklaringen af såväl isbildningen i hafvet som af åtskilliga andra till hafvets fysik hörande företeelser. Enligt Ekman äro för vatten med salthalter af 2,09, 2,58, 3,00 och 3,47 proc. fryspunkterna respektive -1,1°, -1,4°, -1,7° och -1,9°. Täthetsmaximum, hvilket för rent sött vatten är vid +4°, ligger för vatten af ofvannämnda salthalter vid temperaturerna -0,44°, -1,68°, -2,75° och -4,02°. Deraf framgår således, att hafsvattnets täthetsmaximum först vid en salthalt af 2,5 proc. börjar ryckas något märkbart under dess fryspunkt. Angående hafsvattnets förmåga af öfverkylning se is. Hafsvattnets färg uppgifves olika och sannolikt mer eller mindre godtyckligt. Scoresby uppgifver, att den i Norra ishafvet är ultramarin; Medelhafs vattnet påstås likna en fullkomligt genomskinlig lösning af indigo o. s. v. Hafsvattnets lysande förorsakas af små organismer; det iakttages under olika form och färg i alla zoners haf (se Mareld).
Till följd af den låga temperaturen eger en betydande isbildning rum i de under högre breddgrader belägna hafven. I polarhafven bildar isen dels vidsträckta fält, dels massor af betydande höjd eller isberg. Är polarisen stadd i rörelse, vare sig till följd af vindens eller hafsströmmarnas inverkan, kallar man den drifis. Ofta nog röra sig tillsammans en oöfverskådlig mängd drifisstycken och bilda då s. k. packis. Torosser kallas i de sibiriska hafven ismassor, som uppsstått genom isblockens upptornande öfver hvarandra; deras höjd kan uppgå ända till 20 à 25 m. Mindre torosser vid kanten af öppna segelbara ställen inom drifisfälten kallas polinjer. Till följd af salthalten fryser hafsvattnet vid en lägre temperatur än sötvattnet, vanligen 2° à 3° under noll. Hafsisen innehåller endast obetydligt salt, sannolikt mekaniskt inneslutet; om sådan is smältes, erhålles alltid nästan sött vatten. Då is har en specifik vigt af ungefär 0,9, så höjer sig af isbergen ungefär en tiondedel öfver vattenytan, under det att nio tiondedelar äro nedsänkta under densamma. Man kan deraf sluta till storleken hos sådana ismassor, som hålla i längd och bredd flere tusenmeter och med toppar stigande mer än 30 m i höjden. Hafsvattnet har en trefaldig rörelse: vågrörelse, ebb och flod samt strömrörelse (hafsströmmar). Sällan är hafsytan jämn, utan den öppna sjön visar nästan alltid en vågformigt upprörd nivå; t. o. m. under vindstilla mellan tropikerna böljar hafvet i långa svängningar. Höga, blåa, skumlösa vattenmassor följa då på hvarandra med 200-300 m. mellanrum. Men så regelbundna vågor bildas endast under inflytande af passadvindarna. Der luftströmmarna fortskrida stötvis och uppträda än starkare än svagare, vexla äfven vågorna i höjd och hastighet och bilda i sin mångfald en spegelbild af de oregelbundna luftströmmarna. Vågornas höjd är större, ju djupare hafsbäckenet är, ju mer obehindradt det kan bestrykas af vindarna samt ju mindre salt och således lättare vattnet är. I Medelhafvet utgör våghöjden i medeltal 3--4 m; i norra Atlantiska hafvet äro vågorna vanligen 5--8 m. höga, under det vid Kap lära förekomma vågor af 14--18 in. höjd. Dock höra mer än 10 m. höga vågor till de största sällsyntheter äfven i det antarktiska hafvet, der, till följd af vattnets ringa specifika vigt, de starka stormarna och de ihållande, i samma riktning blåsande vindarna, de största vågorna förekomma. För öfrigt nå vågorna sin största höjd icke under stormen, utan först efter densamma. Vågornas bredd, d. v. s. afståndet från vågdal till vågdal, är på öppna hafvet i medeltal 15 gånger större än deras höjd. Vågornas skenbara fortskridande på öppna hafvet, svårt att med noggranhet mäta, vexlar i mycket regelbunden proportion till vågornas bredd och hafsbäckenets djup. Hvarje våg af 30 m. bredd har i ett haf af 300 m. djup en hastighet af 6,8 m. i sekunden l. 13 sjömil i timmen, och en våg af 300 m. bredd fortskrider i ett haf af 3,000 m. djup 21 m. i sekunden l. 40 sjömil i timmen. Detta senare tal kan betraktas såsom stormvågornas medelhastighet i alla större haf. Vid stränder och klippor utveckla vågorna sin mest storartade kraft i den under namnet bränning kända företeelsen.
Under det ebb och flod (se d. o.) oaflåtligt förändra hafvets nivå, i det vattnet omvexlande höjer och sänker sig, föra hafsströmmarna oceanens vattenmassor från jordens poler till eqvatorn och från denna åter till polerna samt sträcka sig i sina verkningar flere hundra meter djupt. Verldshafvet uppvärmes från ytan, hvarför ock den högsta temperaturen råder i eqvatorial- och den lägsta i polartrakterna. En följd deraf är att vattnet i de förutnämnda regionerna afdunstar starkare och alltså blifver relativt rikare på salt samt derigenom tätare och tyngre. Utvidgningen till följd af starkare uppvärmning gör deremot vattnet i eqvatorialtrakterna lättare, och denna värmets verkan tager öfverhand öfver förtätningen genom den starkare afdunstningen. Vattnet i eqvatorialtrakterna blifver således lättare och stiger derigenom till en högre nivå, hvaraf åter följer en strömning på ytan från eqvatorn mot polerna. På djupet kommer deremot vattnet att strömma från polerna mot eqvatorn. Liksom vindarna till följd af jordens
rotation och af centrifugalkraften undergå en förändring i riktning, under det de framgå från n. till s. eller från s. till n., så förändras äfven af samma allmänna orsak hafsströmmarnas riktning, dock i mindre grad på grund af deras ringa hastighet. En annan orsak till strömmar i hafvet är vindens friktion mot dess yta, hvilken stundom kan åstadkomma betydliga nivåförändringar, uppgående till flere fot. Dessa äro dock mera tillfälliga, hvaremot med hafsströmmar i egentlig mening förstås den regelbundna cirkulation i stort, som eger rum i verldshafven. Atlantiska hafvets eqvatorialström går från Guineaviken längs eqvatorn mot vester, delar sig vid Syd-Amerikas östligaste spets i två grenar, af hvilka den ena med böjning åt höger fortsätter mot norra halfklotet förbi Amazonflodens utlopp till Karibiska hafvet, men den andra, tagande af åt venster, går öfver till södra halfklotet och följer under namn af den brasilianska strömmen Syd-Amerikas östra kust. Den norra eqvatorialströmmen, af nordöst-passaden inpressad i Mejicanska viken, antager der en hög temperatur och finner utväg endast genom Florida-sundet och Bahamakanalen. I nämnda trånga passage framgår denna så kallade golfström med stor hastighet och hög värmegrad mot Atlantiska oceanen, först längs Nord-Amerikas östkust, sedan, böjande af till höger från Newfoundlands bankar till midten af Atlantiska oceanen. På Europas vestkust går strömmen längs Pyreneiska halfön mot söder och följer norra Afrikas vestkust vidare mot söder, tills den delvis öfvergår i eqvatorialströmmen, delvis, utmed land i östlig riktning, under namn af Guineaströmmen, går in i Guineayiken. En nordligare gren af den Atlantiska varma strömmen går mellan Island och Skotland, längs norska kusten upp mot Ishafvet, der den delar sig i två grenar, en utmed Spetsbergens vestra kust och en östligare i riktning mot Novaja Semlja. I södra Atlantiska hafvet vänder sig den brasilianska strömmen ungefär vid 40° s. br. mot ö. förbi Goda-Hoppsudden. Derifrån går en ström med jämförelsevis kallt vatten, utgjutande sig i eqvatorialströmmen. -- I Stilla oceanen finnes ett motstycke till Golfströmmen, som dock ej frambringar en så väldig uppvärmning. Den framgår under namn af Svarta strömmen (Kuro Sivo) mot kusterna af Japan och har sitt namn till följd af vattnets mörkblåa färg. Den förer värme till nord-amerikanska vestkustens norra del och vänder sig derefter mot s., tills den ingår uti eqvatorialströmmen. Från 40° s. br. framgår längs södra Amerikas vestra kust en kall ström, Humboldt-strömmen, ända upp till eqvatorialströmmen. I Indiska oceanen flyter den varma Mozambiqueströmmen mellan Afrika och Madagaskar mot s. och kallas under fortsättningen af sitt lopp Agulhasströmmen.
Undersökningen af hafvets och hafsbottnens fysikaliska och biologiska förhållanden har först i nyaste tid företagits. England utrustade för detta ändamål "Challengers" fleråriga expedition till Atlantiska, Stilla och Indiska hafvet; Nord-Amerikas Förenta stater utsände "Tuscarora" till hafvet mellan Kalifornien, Japan och Australien, och Tyskland "Gazelle" 1874--76 till Atlantiska, Stilla och Indiska hafvet. Genom dessa och andra expeditioners forskningar hafva de hittills hysta föreställningarna om hafsdjupet totalt omgestaltats. Det största hittills med säkerhet kända djupet finnes i norra Stilla oceanen. Under 44° 55' n. br. och 152° 26' ö. lgd, 500 sjömil från Jesso, har man funnit botten på ett djup af 8,513 m., i Atlantiska hafvet deremot på ett djup af 7,086 m. (85 sjömil från S:t Thomas). Atlantiska hafvets medeldjup är omkr. 1,000 m. mindre än Stilla hafvets, som i medeltal är 5,000 m. En utmärkande egendomlighet för de stora hafven är att de största djupen förekomma ej i midten af hafven, utan i närheten af fastlanden. Anmärkningsvärda äro vidare de midt i hafven anträffade, ej obetydliga förhöjningarna af bottnen, eller submarina berg och bergskedjor, hvilka senare dels skiljas från hvarandra genom jämförelsevis jämna dalar, dels äro förenade sinsemellan genom vågformiga platåer. -- Bottenprof förskaffar man sig i små mängder medelst lodning, i större mängder med tillhjelp af bottenhuggaren eller bottenskrapan. Af dessa bottenprof har det visat sig, att hafsbottnens beskaffenhet i alla stora haf är på ett öfverraskande sätt likartad. Samma fina, hvita, sega, slammartade massor, hvilka till största delen bilda hafsbottnen mellan Europa och Amerika och i sina huvudbeståndsdelar äro bildade af kalkskal af globigerinor (s. k. globigerinagyttja), har man återfunnit i alla haf. På vissa ställen innehåller denna kalkhaltiga gyttja äfven kiselhaltiga lemningar af svampar och organismer med kiselskal, både djur, såsom radiolarier och de nyupptäckta challengeriderna, och växter, såsom diatomacé-skal. De på några af bottenupphöjningarna i Stilla hafvet mellan Sandwichs- och Bonin-öarna, hvilka båda grupper äro af vulkaniskt ursprung, funna lava- och pimstensprofven visa, att der förr funnits en kedja af vulkaner. De äfven der funna korallstyckena visa vidare, att det breda området mellan Sandwichs-öarna och Japan sjunkit hastigt och djupt i en jämförelsevis sen tid. De från hafsbottnen upptagna profven låta gruppera sig i följande fem afdelningar: kustaflägringar, i form af grått, grönt eller rödt slamm, korallslamm etc., spillror från angränsande land och af floderna utfördt materiel; globigerinagyttja, som till sin hufvudmassa består af globigerinor; radiolariagyttja, bestående af radiolarier och befintlig endast på vissa djup; diatomacé-gyttja och rödlera, hvilken utgöres af en blandning af jernoxid, kiselsyra och lerjord samt upptager öfver hufvud allt djup under 4,500 m. -- Om hafvets temperatur trodde man ända till 1868 ganska allmänt, att den på ett visst djup var densamma öfver hela jordklotet, eller 3,9°. Denna åsigt, som var byggd dels på de värmeundersökningar, som James Ross företagit under sin sydpolsexpedition, dels på andra temperaturiakttagelser, som dermed öfverensstämde,
kullkastades emellertid af de resultat, som vunnes genom "Lightnings" lodningar 1868 i norra Atlanten. Denna följd af noggranna iakttagelser visade, att temperaturen ingalunda är densamma öfverallt, utan att t. o. m. inom några få qvadratmil kunna finnas betydliga vexlingar i värmegraden, åtföljda af stora förändringar i beskaffenheten af det animala lifvet på de olika ställena. I den djupa kanalen (900-1,100 m.) mellan norra Skotland och Färöarna fann man, att två mycket skilda undervattensklimat herskade. I vissa delar af kanalen var bottentemperaturen så låg som -1,1°, då deremot i andra delar, på samma djup och vid samma värmegrad på ytan, temperaturen aldrig sänkte sig under +7,7°. -- Värmen i de stora djupen är ganska ringa. I de delar af Atlantiska, Indiska och Stilla hafvet, hvilkas djup öfverstiger 3,600 m., höjer sig bottentemperaturen föga öfver 0°; i de största fördjupningarna sjunker den till fryspunkten och t. o. m. något derunder, på mindre djup är temperaturen högre och tilltager mot ytan. -- Det är möjligt att inhafvens klimat mycket skiljer sig från oceanernas. I Medelhafvet t. ex., der djupet kan uppgå till 3,660 m. (mellan Malta och Kreta), är bottentemperaturen likformig, omkr. 13°. I Sulusjön uppgår djupet till 4,660 m., men bottentemperaturen är endast 10,3°. I norra delen af Stilla oceanen är bottentemperaturen på samma djup under 1,7°.
Liksom fastlandet är äfven hafvet rikt på växter och djur. Växterna bilda en från fastlandets väsentligen afvikande vegetation, som nästan uteslutande består af för hafvet egendomliga slägten af alger, särskildt tångarter (fukoider och florideer), men som i rikedom och storhet föga står efter landvegetationen. Bland större växtformer kunna nämnas blåstången (Fucus vesiculosus), i de tempererade och kallare zonerna, sargassotången (Sargassum bacciferum), som bildar Sargassohafvet, hvilket v. om Azorerna betäcker en yta af 3,3 mill. qvkm., Lessonia fuscenscens, som i Söderhafvet bildar hela undervattensskogar, och Macrocystis pyrifera, hvars algbål når en längd af 300--400 m. Derjämte är hafvet rikt på mindre alger, hvilka såsom i våra färskvatten liksom filt öfverdraga större växter, klippor etc. Äfven dessa äro mest fukoider och florideer, till en del äfven gröna konfervaceer och siphoneer. Af de stora massorna af protococcaceer och oscillarier härröra hafsytans periodiska röda färg. Så har Trichodesmium erythraeum gifvit Röda hafvet dess namn. Fanerogamer intaga en underordnad plats i hafsfloran; den vigtigaste af dem är sjögräset, Zostera marina. Liksom i landfloran äro algerna talrikast och nå sin största utveckling under tropikerna; dock hysa äfven hafven på högre breddgrader ofta en rik vegetation, och de stora submarina skogarna finnas väsentligen i norra Stilla hafvet och i södra Atlanten vid Falklandsöarna. Endast kusterna af den antarktiska kontinenten lära sakna alger. -- Vida större och formrikare än floran är hafvets fauna, hvilken i artrikedom öfverträffar såväl färskvattens- som landfaunan. Hafvets djup och stora utsträckning, dess salthalt, likformiga temperatur samt rikedom på näringsämnen gynna utvecklingen af densamma. Hafsdjurens utbredning i lodrät och vågrät riktning är hufvudsakligen beroende af salthalten och temperaturen. Den största artrikedomen finnes i ytlagret omkring de tropiska korallrefven, der temperaturen föga vexlar och alltid är öfver 20°, hvaremot antalet individer af samma art kanske är större i norden. Mot n. aftager strandregionens artantal hastigt och detta dess mer, ju större temperaturskilnader vattnet under olika årstider är underkastadt. Äfven på djup af 5,500 m., der temperaturen icke stiger öfver 2°, har man funnit djur, ehuru antalet arter och individer minskas under ett visst djup och deras storlek vanligen aftager, ehuru ej alltid. I Medelhafvets djup saknas deremot allt djurlif, en omständighet, som man sökt förklara dermed att alla djupare delar af detta haf äro betäckta af ett lager af utomordentligt fin gytja, som floderna nedfört, och som skulle qväfva djuren.
För mensklighetens lif och kultur är hafvet af oberäknelig välsignelse, och icke minst är dess inflytande på klimatet. Utan hafvet vore vattnets kretslopp med dess verkningar på jordens fruktbarhet och det vegetabiliska och animala lifvet otänkbart; ty i jämförelse med dess molnbildande afdunstningar äro afdunstningarna från floder och sjöar försvinnande små. Lika stor är hafvets betydelse för mensklighetens kultur. De rikaste, mest civiliserade och oftast äfven de mäktigaste nationer hafva varit sjöfarande, och man torde med fog kunna säga, att hafvet varit och är den första direkta utgångspunkten för kulturen. I tredje rummet kommer den ofantliga massa produkter menniskan hemtar ur hafvet, såväl från växt- som djurlifvet derstädes.