Häfvert l. Sifon, fys., ett böjdt rör, öppet i hvardera änden och afsedt till öfverföring af vätska från ett högre till ett lägre beläget kärl. Häfvertens delar, från böjningen räknadt, kallas dess ben. Vid användningen fylles häfverten, vanligen genom att det ena, kortare benet nedsättes i det kärl, som skall aftappas, och luften förtunnas genom sugning i det andra benet; vätskan stiger då, i mån af luftförtunningen, genom böjningen in i det andra benet. Om förtunningen upphör, innan vätskan kommit i jämnhöjd med nivån i det kärl, som skall aftappas, löper vätskan tillbaka i detta. Har deremot vätskan i det andra benet kommit till en punkt, lägre än förenämnda nivå, löper den genom det öppna röret; och detta sker med så mycket större hastighet, som rörets öppna ände ligger lägre än vätskans nivå. Vanligen har häfverten ett längre och ett kortare ben; det senare sättes ner i vätskan, som skall aftappas, men benens längd är för öfrigt af betydelse endast med afseende på den hastighet, hvarmed utströmningen sker. Då vätskans stigning i häfverten beror på det yttre lufttrycket, faller det ock af sig sjelf att häfverten ej är verksam i lufttomt rum eller i så förtunnad luft, att den ej förmår trycka upp vätskan till vinkeln. - Dubbelhäfverten är försedd med ett särskildt sidorör för vätskans uppsugning,
hvarigenom större bekvämlighet vinnes och olägenheten att vid sugningen få vätskan i munnen
undvikes. Sugröret går vanligen längs häfvertens afloppsben och mynnar ut i detta ej långt från dess öppna ände. Vid användningen sättes det kortare benet i vätskan, det längre tillslutes med fingret, och luften suges ut genom, sidoröret. För att ytterligare hindra insugning af vätska i munnen brukar man förse sjelfva sugröret med en utblåsning, som måste fyllas, innan något af vätskan kan komma in i munnen. Dubbelhäfverten har någon gång blifvit kallad Gifthäfvert, emedan den med trygghet kan användas vid giftiga eller frätande vätskors öfverförande från ett kärl till ett annat. - Inblåsningshäfverten har det i vätskan stående benets nedre ände uppåtböjd och försedd med en mindre öppning under vätskeytan; genom denna inkommer vätskan. Blåser man då kraftigt i det böjda rörets mynning, drifves vätskan, som ej hinner ut genom den lilla öppningen, upp genom böjningen och in i det andra röret. - Springhäfvert kallas den, hvars andra ben når långt under vätskans nivå, är uppåtböjdt och försedt med en liten öppning, genom hvilken vätskan då sprutar upp som ur en springbrunn. L. A. F.