Hakkorset l. Tetraskele (Grek., af tettares, fyra, och skelos, lår, ben) är i sin enklaste form ett kors med lika långa och rätvinkligt böjda armar; åtskilliga variationer eller biformer af detsamma
hafva uppkommit genom bågformig böjning af korsets armar, genom insättning af en, någon gång fyra kulor i midten af tecknet o. s. v. Hakkorset är af rent ariskt ursprung och härstammar från tiden före vest-ariernas skilsmässa från öst-arierna och utvandring till Europa, som antages hafva egt rum omkr. 3000 år f. Kr. Det var ursprungligen en figur, sammansatt af fyra böjda menniskoben, och symboliserade antingen gudomligheten såsom den kraft, af hvilken hela verlden röres, eller ock solens gud, såvida man hänför det i figuren uttryckta kretsloppet till solen ensam. Hos de germanska folken, således också hos våra hedniska förfäder, var hakkorset en sinnebild för Odin och står i närmaste sammanhang med denne guds namn, ty namnet Odin är af samma rot som verbet vada, hvilket nu betyder gå fram genom ett hindrande ämne (vatten eller sand), men fordom betecknade all hastig rörelse, både kroppslig och andlig. Det är således oriktigt att, såsom det skett i norden, kalla detta kors "Tors hammaremärke" l. "Torsmärke". Ur hakkorsets betydelse af en religiös eller helig sinnebild uppkom föreställningen om dess magiska kraft såsom ett skyddande eller
lyckobringande tecken, hvadan det kom att brukas såsom amulett. Slutligen ser man det ock begagnas såsom ett personligt emblem eller märke (sigill, myntmästaretecken o. s. v.) samt helt enkelt såsom ornament. Hakkorset förekommer uti Indien, från det 4:de årh. f. Kr. till det 5:te årh. e. Kr. och äfven senare, på de små kopparplåtar, som i äldsta tider brukades till mynt, på mynt och bland stenskulpturer. Det heter på Sanskr. svastika (af su asti, "det är val") och ingick äfven i den buddhistiska religionens symbolik. På persiska mynt förekommer det å vidt skilda tider, på achaemenidernas tid, på arsacidernas tid (andra årh. e. Kr.) och ännu senare, under sassanidernas regering. Det finnes dessutom anbragt på gamla mynt och andra fornsaker (kärl, smycken, grafstenar o. s. v.), som träffats på de grekiska öarna och i de flesta europeiska land. Till norden har det förmodligen från de asiatiska land, der de ariska folken hade sitt hemvist, på en sydvestlig väg blifvit fördt genom Donaulanden till Schlesien och derifrån vidare genom norra Tyskland till andra sidan af Östersjön. Det ses i norden på enstaka bronsföremål, t. ex. på bottnen af hängkärl af brons, på hällristningar, men vida oftare å fornsaker från jernåldern, graf kärl, vapen, beslag, spännen, guldbrakteater, mest från denna periods tidigare del, till och med å svenska runstenar, som tillhöra den första kristna tiden. -- Jfr L. Müller: "Det s. k. hagekors' anvendelse og betydning i oldtiden" (1877). A. B. B.