Hall [hål], Joseph, engelsk biskop, f. 1574, blef 1627 biskop i Exeter, hvarifrån han 1641 erhöll
transport till Norwich. Sistnämnda år protesterade han tillika med 11 andra biskopar emot alla lagar, som af parlamentet under biskoparnas förvisning från öfverhuset antogos, och på grund af denna protest anklagades han för högförräderi samt hölls i sex månader inspärrad i Towern (1642). 1643 lade parlamentet beslag på hans egendom. Han sjelf måste lemna sitt biskopssäte och bosätta sig på en liten egendom i Higham (nära Norwich), hvarest han afled 1656. H. är den engelska satirens fader; hans satirer utkommo 1599 under titeln Virgidemiarum sixe bookes. Mest känd är H. genom Contemplations upon the principal passages of the history of the New Testament (1612--15). Bland hans öfriga arbeten märkas Epistles (1608--11) samt den allegoriska romanen Mundus alter et idem (1643).
1. Hall, Peter Adolf, berömd miniatyrmålare, född i Borås d. 23 Febr. 1739, kom 1751 till Upsala, der han begynte med ifver studera ritkonsten, men äfven egnade sig åt vetenskapliga studier. 1755 begaf han sig till Greifswald och 1756 till Berlin, der han lärde emaljoch miniatyrmålning, tills han af krigsoroligheter föranleddes att lemna denna stad. Han reste då till Hamburg, der han fann en skicklig lärare i pastelloch akvarellmålaren Richard. I Stockholm njöt han sedermera flere år Lundbergs särskilda handledning samt gynnades äfven af Adelcrantz och Rehn. Sedan han der i pastell kopierat porträtt efter van Dyck och utfört bl. a. det porträtt af kronprinsen Gustaf, hvilket sändes till Danmark för frieriet till Sofia Magdalena, lemnade han i Maj 1766 fäderneslandet, som han aldrig skulle återse, och ställde färden till Paris. H:s teknik rönte emellertid aldrig något omedelbart inflytande af den samtida franska miniatyrmålningen, utan utbildade sig på fullkomligt sjelfständig grund och med den kraft, som snillet förlänar. Han väckte genast betydande uppseende: redan i Juli 1769 kallade målareakademien honom till sin agré, och kort derefter utnämndes han till kungl. hofmålare. Det var i 1769 års Salon, som H. först uppträdde inför en större allmänhet med porträtt af alla tre prinsarna, hvilka bilder helsades med stort bifall. Den väl underrättade Lidén skrifver i bref 1770, att H. "efter allmänt intyg ej egde sin like i miniatyrmålning och målade alla dauphins porträtt, som skickades till Wien". Äfven den franska pressen instämde i dessa ovanliga loford, så att H:s ställning också i yttre måtto snart var bättre än de fleste konstnärers. Jämväl i Sverige följde man H:s bana med deltagande, hvilket synes bl. a. deraf att han 1773 kallades till ledamot af målare- och bildhuggareakademien. -- Småningom förmörkades dock H:s lefnadshimmel, i sammanhang med de lösbrytande verldshistoriska stormarna. Då nu hans inkomster hotade att alldeles utsina, beslöt han, på inrådan af baron Staël, att uppsöka Gustaf III i Aachen (1791). Denne monark hade vid sitt besök i Paris 1784 visat H. mycken nåd och ifrigt inbjudit honom till hemlandet. Hvad som gjorde, att H. ej kom att återknyta sina förbindelser med Sverige, är obekant. Han vistades sedan omvexlande i Spa, Maastricht och Liége, under tilltagande ohelsa, medan krigsfolk öfversvämmade landet, och lidande af skilsmässan från sin familj. Tillfällena till förtjenst, hvilka i början af hans kringirrande synas hafva varit tämligen goda, minskades förmodligen i samma mån hans sjuklighet tilltog. I Liége, der han sedan hösten 1792 nedslagit sina bopålar, träffades han af ett slaganfall, som efter tre dagar dödade honom, d. 15 Maj 1793. Hans efterlefvande fortforo att vara bosatta i Frankrike. En af hans döttrar, Adélaide, var en utmärkt målarinna och kallades 1792 till medlem af Svenska målareakademien, säkerligen på Sergels förord. -- H., som redan tidigt af fransmännen erhöll namnet "le van Dyck de la miniature", intager enligt allas omdöme kanske den förnämsta platsen bland 1700-talets mångfaldiga miniatyrister, åtminstone i Frankrike. Han gör det icke blott genom den snillrika uppfattningen och den, enligt samtidas vitsord, slående likheten i de porträttbilder han utfört, utan kanske lika mycket genom den oöfverträffligt lediga och säkra, honom personligen tillhörande teknik han i sina flesta arbeten utvecklat. Ingen af hans föregångare i miniatyrmåleriet har så som han förstått använda elfenbenets genomskinliga yta till grundval för karnationen: knappt någon, ens af efterföljarna, har uppnått hans breda, säkra penselföring, der punktering och streckning endast helt undantagsvis förekomma, eller hans af elegans och lif strålande färggifning, som dock ej i alla hans verk är fullt naturlig. Det är i synnerhet de senare egenskaperna, som gjort honom beundrad; men hans solida artistiska bildning och rika konstnärsfantasi förtjena ej mindre erkännande. H. var för öfrigt ej inskränkt till miniatyrmåleriet, ehuru han mest är känd genom arbeten af denna art. Han målade i pastell och emalj, samt äfven i olja och aqvarell. Utom porträtt utförde han förtjusande fantasihufvud, mest af unga flickor, hela familjegrupper, blomsterstycken m. m. Af hans hand förvara det svenska nationalmuseets samlingar Sjelfporträtt, bilder af hans dotter Adélaide, Sergel och en okänd samt kopior af Gustaf II Adolf och Oxenstierna, efter van Dyck och Miereveld. (Några andra honom tillskrifna bilder derstädes härröra från Lafrensen eller andra.) Några få porträtt finnas ock i privata större samlingar. I Louvregalleriet är H. representerad genom två bilder. För öfrigt äro naturligtvis hans arbeten mycket spridda i Frankrike. Jfr Fr. Villot, "Hall, célébre miniaturiste du 18:e siècle, sa vie, ses oeuvres, sa correspondance", (1867). -rn.
2. Hall, Birger Martin, läkare, den föregåendes broder, född i Borås d. 26 Aug. 1741, studerade först i Upsala, sedan (1755) i Greifswald och Berlin. 1766 undergick han kirurgisk examen i Stockholm och blef 1768 medicine doktor i Upsala. Sedan han en tid verkat som praktiserande läkare i Stockholm, nämndes han 1773 till provinsialläkare i Vestmanland. 1793 tog han afsked från denna syssla. Död i Vesterås d. 10 Aug. 1814. H. var en värderad och omtyckt läkare; sina lediga stunder egnade han åt naturalhistorien.
Han hade en stor insektsamling och ett talrikt herbarium samt efterlemnade, förutom en stor mängd anteckningar i medicinska och naturhistoriska ämnen, en stor folio-volym, innehållande samlingar till en systematisk, af teckningar åtföljd beskrifning öfver svamparna. I Vetenskapsakademiens handlingar finnas af H. tvänne uppsatser; derjämte utgaf han Underrättelse om rödsotens botande i Westmanland (1773).