Halo-fenomen (af Grek. halos, ring omkring solen l. månen), meteor., vissa optiska företeelser, som framträda, när himlen är öfverdragen med en mycket tunn slöja af fjädermoln (cirri), och hvilka bero på ljusets brytning i de små iskristaller, af hvilka dessa moln utgöras. Dessa synnerligast i de arktiska trakterna ofta förekommande, stundom ganska praktfulla fenomen framträda i mångfaldigt vexlande former. De kunna i allmänhet sägas bestå af ljusringar eller delar af sådana och torde lättast kunna systematiseras genom läget i förhållandet till ljuskällan: solen eller månen. Bland dessa ljusringar kan man således särskilja sådana, som hafva solen till medelpunkt, som gå genom solen eller som tangera några af de förstnämnda. De vanligast förekommande äro de ringar, som hafva solen eller månen i medelpunkten; dessa kallas i meteorologien sol- l. mångårdar. Två olika storlekar förekomma, den ene med ett vinkelafstånd från solen af ungefär 23° och den andra med omkr. 46°. Gårdarna äro färgade med rödt på inre och blått på yttre sidan. De förklaras genom ljusets brytning i de uti luften sväfvande små iskristallerna. Då dessa utgöras af sexsidiga prismor, bilda två icke parallella och icke sammanstötande sidoytor en vinkel af 60°, alltså samma vinkel som i ett trekantigt liksidigt prisma. En ljusstråles
minsta deviation vid brytning i ett sådant isprisma är omkr. 23°; följaktligen utträda efter en sådan deviation en stor mängd strålar i nästan samma riktning, analogt med de verksamma strålarna hos regnbågen. Detta antagande förklarar gårdens uppkomst, dess storlek och färgernas anordning. 46-graders-gården förklaras vanligen genom det antagandet att isprismornas axel står lutande, så att den räta vinkeln mellan sido- och grundytan utgör prismats brytande kant. Minimum af deviation är då 46°. Af de ljusringar, som gå genom solen eller månen, är sällan mer än ett fragment synligt. Det enklaste och kanske vanligaste fallet är ett stycke af en stor cirkel ofvanför solen, då hon står lågt på himlen, i form af en vertikal kolonn. Mer sällan framträder kolonnen äfven under solen. Den förklaras genom ljusets reflexion mot iskristallernas horisontala ytor. Genom solen går ock en hvit ring, stundom kring hela horisonten, och parallel med densamma samt af en bredd ungefär lika med solens. De tangerande bågarna beröra gårdarna merendels på den genom solen gående vertikallinien, men äfven på sidorna kunna sådana framträda. Genom kombination af två haloer uppstå på vissa punkter starkare belysta och starkare färgade punkter, t. ex. de i jämnhöjd med solen liggande bisolarna, alstrade genom den förenade verkan af solgården och en genom solen gående horisontal ring. L. A. F.