Hamingja

Hamingja kallades i nordens forntid ett slags qvinliga skyddsänglar, som troddes ledsaga menniskan och råda för hennes lycka. Ordet förekommer äfven appellativt i betydelsen lycka. Hamingjorna stå i sin verksamhet nära nornor, diser och följor, med hvilka de ofta förvexlas; dock uppträda de ej gerna i djurskepnad, såsom de sistnämnda. När en menniska dog, öfvergick hamingjan till den aflidnes son eller dotter eller någon annan kär frände, och hamingjan vardt sålunda den, som i flere slägtled skapade ättens lycka. Man kunde äfven låna en annan sin goda hamingja, såsom vi finna bl. a. af en berättelse om Hjalte Skäggeson, som bad konung Olof helge att få hans hamingja till sällskap på en farlig resa. -- Hedna tidens tro på hamingjor bildar en vacker motsvarighet till den kristna läran om änglarna. Jfr Demon. Th. W.