Hannover [-åfer]. 1. Provins i nordvestra delen af konungariket Preussen, vid Nordsjön, mellan Elbe i ö. och Nederländerna i v. På södra sidan, mellan prov. Westfalen och Sachsen, är gränslinien mycket oregelbunden och området, förnämligast genom inskjutande flikar af Braunschweig, styckadt i flere smärre delar. Å andra sidan innesluter H., utom Bremen och några smärre distrikt, tillhörande Braunschweig och Hamburg, storhertigdömet Oldenburg, som från Nordsjökusten sänker sig nästan tvärs igenom provinsen och klyfver densamma i tvänne delar, hvilka sammanhänga genom en endast 6 km. bred landremsa. Till H. höra ytterligare Jadeområdet på oldenburgska kusten samt några af de frisiska öarna. Till sin storlek, 38,424,8 qvkm., är H. den tredje i ordningen af rikets provinser. -- H. är öfvervägande lågland. Berglandet, som omfattar icke fullt 1/5 af arealen, är beläget i s. och utgöres dels af de vestliga utlöparna af Harz, hvilkas höjd ingenstädes öfverstiger 1,000 m., dels af Wesers bergland, med Sollingerwald, samt längst i v. af Teutoburgerwald. Till stor del äro bergen klädda af skog, hvilken inalles upptager 16 proc. af hela arealen. Låglandet tillhör den stora nordtyska slätten och är till sin naturbeskaffenhet mycket olika. Floddalarna och strandbältet innesluta de bördiga marschlanden, hvilka utbreda sig öfver 2,420 qvkm. samt genom uppslamning af flod- och hafsgyttja ständigt utvidgas. Denna landvinning är i synnerhet märkbar vid den stora hafsviken Dollart. Medan marschlanden äro säte för ett intensivt jordbruk och en högt uppdrifven boskapsskötsel, visar deras närmaste granskap en helt annan prägel. Stora vattensjuka trakter, omfattande öfver 6,000 qvkm., äro ännu föga berörda af odlingen. Starkast framträda de på ömse sidor om Ems (Bourtangermoor och Hümmlingermoor), der endast undantagsvis en menniskoboning träffas, men förekomma äfven i närheten af Weser och på båda sidor om Aller. Med torrläggningen af kärr och mossar har man mångenstädes gripit sig kraftigt an. Sedan gammalt pågår den i Ostfriesland, der Treckschuitenkanalen och flere andra dessutom vunnit en icke ringa betydelse som farleder. I nyare tid äro kanalen mellan Ems och Vechte samt den Hadelnska, som i förening med den lilla Geestefloden sammanbinder Elbe- och Wesermynningarna, de mest anmärkningsvärda. Den kultur, som sålunda alltmer inkräktar på mossarnas område, möter deremot svåra och på många ställen oöfverstigliga hinder på de stora hedarna ("sandgeest"), hvilka äro af ojämförligt mycket större utsträckning, 21,500 qvkm., och utgöras af nakna sandfält eller stenbundna slätter, der hvarje arbete af plogen är fåfängt. Lüneburgheden, som upptager nära 1/7 af provinsens hela areal, lemnar på stora sträckor ett knappt foder åt de hjordar af grofulliga får ("heidschnucken"), som der underhållas. -- H. eger ansenliga vattendrag i sina floder, hvilka äro väl försedda med tillflöden och vid sitt utlopp bilda rymliga vikar. Elbe, som skapar nästan hela gränsen i n. ö., emottager från v. Ilmenau. Seeve, Este och Schwinge. Weser har i H. ett lopp af 220 km. Dess förnämsta biflod, Aller, är segelbar från Celle. Ems genomflyter provinsen på en sträcka af 150 km., hela vägen segelbar, och upptager från h. Haase och Leda. Dessutom märkas Oste, som faller ut vid Elbemynningen, och Vechte i v., som likväl endast på en kort sträcka faller inom H. Sjöarna äro få. Vid gränsen mot Schaumburg-Lippe träffas Steinhudermeer, vid södra spetsen af Oldenburg Dummersee och på Harz Oderteich, 700 m. öfver hafvet.
Åkerbruket lemnar uppehälle åt mer än hälften af befolkningen. Marschlanden frambringa mycket säd, i synnerhet råg, dernäst hvete, korn och raps. På den mera vattenfattiga jordmånen odlas företrädesvis bokhvete samt hafre. I s. omvexla frukt- och sädesodlingen. Andra kulturväxter äro lin, tämligen
allmänt, hampa kring Bremen, tobak och potates. Boskapsskötseln står högt och förfogar öfver vidsträckta ängs- (10 proc.) och betesmarker (35 proc.), de senare dock inneslutande de magra hedarna. Förträffliga hästar uppfödas i mängd, och stuteriet i Celle är vidt bekant. Får underhållas icke till så stort antal som förr, deremot hafva nötkreaturen ökats. Af de sistnämnda har Ostfriesland de största hjordarna och den bästa rasen. Öfver kreatursstocken föreligga inga senare uppgifter än för 1873, utvisande ett antal af 190,000 hästar, 894,000 nötkreatur, 511,000 svin, 1,857,000 får och 173,000 getter. Dertill komma en omfattande biskötsel på Lüneburgheden och uppfödning af gäss i marschlanden. Bergsbruket lemnade 1880 en afkastning af 414,500 tons (å 1,000 kg.) stenkol (vid Osnabrück m. fl. ställen), 385,800 tons jernmalm (på Harz) och 80,400 tons salt (kring städerna Hannover och Lüneburg). Äfven fås brunkol, koppar och något silfver, gips, kalk och skiffer. Torf, som i n. bildar det vanliga bränslet, exporteras i stor myckenhet. Vid Celle har man funnit petroleum. Industrien är mest hemma i s., der den omfattar allahanda jernartiklar och maskiner. Väfnadsindustrien har flere anläggningar af verldsrykte och företrädes ännu starkare genom den på landsbygden allmänna hemslöjden. Hvitbetssocker tillverkas vid 20 fabriker, tobak förarbetas i stor skala. Många bryggerier och brännerier. Flere af hamnplatserna drifva stort skeppsbyggen. Fisket, såväl vid kusten som i floderna, är ganska betydande. Öarna Borkum och Norderney äro bekanta badorter.
Befolkningen uppgick 1880 till 2,120,168 pers. och visar sedan 1875 en årlig tillväxt af nära 1 proc. Af innevånarna lefva omkr. 28 proc. i städerna. Folkmängdstätheten är 55,2 per qvkm. 87,2 proc. äro lutheraner, resten katoliker jämte ett fåtal reformerta och judar. -- Jämte ett stort antal folkskolor har provinsen ett universitet (i Göttingen), 19 gymnasier, 1 progymnasium, 10 realskolor af första klassen samt högre borgareskolor och seminarier. För den tekniska bildningen finnas polytekniska skolan i staden H., bergsakademien i Klausthal, skogsakademien i Münden o. s. v. Större offentliga bibliotek finnas i Göttingen och hufvudstaden.
För administrationen är provinsen indelad i 6 regeringsområden, hvilka ännu bära det gamla namnet "landdrostei" och lyda under en öfverpresident. Regeringsområdena sönderfalla i kretsar, af hvilka staden H. omfattar 1 och landsbygden 36. H. åtnjuter i sin förvaltning större sjelf ständighet än öfriga provinser i riket. Provinsialständerna, som inrättades 1867 och utgöras af såväl ärftliga som valda medlemmar, sammanträda årligen under presidium af en landtdagsmarskalk, utsedd af regeringen. De ega, ehuru under regeringens kontroll, att besluta öfver kommunala angelägenheter, underhåll af stiftelser, offentliga samlingar, tag ar o. s. v., hvartill årligen af statsmedel utgå 1,335,000 kr. I preussiska deputeradekammaren har H. 36, på tyska riksdagen 19 representanter. -- 2. Regeringsområde ("landdrostei") i nämnda prov. Arealen 5,782,86 qvkm. 462,099 innev. (1880). Området är indeladt i 7 kretsar.
3. Hufvudstad i ofvannämnda prov. och regeringsområde, är belägen på en sandig, men väl odlad slätt på ömse sidor om den segelbara Leinefloden och räknade 1880 utom förstaden Linden 122,843 innev., till större delen lutheraner. Såväl i stadens yttre som i hans många betydande inrättningar af alla slag spåras lätt det intresse, som egnats H. i egenskap af hufvudstad i ett sjelfständigt (till 1866) konungarike. Den äldre stadsdelen, Altstadt, har trånga, krokiga gator och många ålderdomliga byggnader; de nyare, i synnerhet Aegidien-Neustadt och Ernst-Auguststadt, äro deremot regelbundna och synnerligen välbyggda. Öfver Leine leda 11 broar. Bland mera framstående byggnader märkas det kungliga residenset, uppfördt 1636--40, restaureradt 1817, med en präktig fasad i romersk stil; vidare Ernst Augusts palats, med samlingar af kopparstick, vapen o. s. v., numera öfverpresidentens residens; kungliga arkivet med ett bibliotek på 120,000 band och 2,000 manuskript; rådhuset från 15:de och 16:de årh.; den 1852 färdigbyggda hofteatern; kadettskolan, tyghuset, det nya sjukhuset i Linden samt åtskilliga kaserner. Af stadens 12 kyrkor ega lutheranerna 8, bland dem Marktkirche (från 14:de årh.) med dyrbara glasmålningar. Till stadens förskönande bidraga flere vackra öppna platser, såsom Waterlooplatz, med ett 50 m. högt monument öfver de i slaget vid Waterloo stupade hannoveranerna, Paradplatz eller "esplanaden", som prydes af ett marmortempel med Leibniz' byst, Bahnhofplatz, som har en ryttarestaty öfver konung Ernst August, och Georgsplatz, med ett Schillermonument (af Engelhardt). De forna befästningarna äro nu raserade och ersatta af vackra anläggningar. För undervisningen är förträffligt sörjdt genom ett stort antal folkskolor, flere lyceer, borgareskolor, högre och lägre flickskolor, en garnisonsskola, en berömd Polyteknisk skola, inrättad 1830, hvartill komma många såväl offentliga som privata bildnings- och välgörenhetsanstalter, såsom enkehus, ett stort institut för blinda o. s. v. Lärda samfund äro naturhistoriska sällskapet, historiska föreningen för Nedersachsen, numismatiska föreningen, läkareföreningen, arkitekt- och ingeniörföreningen m. fl. Den betydelse H. redan tidigare vunnit såsom stor stad har efter annexionen ännu mera ökats, hvartill förnämligast bidraga dess gynsamma kommunikationer. H. bildar ett af de vigtigaste centra i det nordtyska jernbanesystemet och står i förbindelse med Berlin, Hamburg, Bremen, Köln och Kassel. Tyska riksbankens filial, kreditanstalten för handel och näringar samt börsen äro vigtiga faktorer för den ekonomiska utvecklingen. H. drifver betydlig handel och har stora marknader för lin, garn, läder och ull. Industrien, som är i starkt stigande, omfattar allahanda metallarbeten, maskiner och vagnar, linne, bomull, tobak (31 fabriker), chokolad, lackerade varor, tapeter och glas samt öloch spritdrycker i stor skala. -- I närheten ligga
lustslotten Herrenhausen och Montbrillant samt "Eilenriede", en skog med tillhörande zoologisk trädgård.
H. omnämnes i urkunderna först 1163. Med dess inträde i hanseförbundet (1386) började en tid af uppblomstring för handel och näringar, hvilka dock gingo mycket tillbaka under reformationen, som af borgerskapet genomfördes med ytterlig våldsamhet. Hertig Georg af Celle tog 1636 sitt residens i H., hvarmed följde en ny lyftning, som likaledes försvann vid kurfursten Georgs tillträde till engelska tronen. År 1745 afslöts i H. en traktat mellan England och Preussen samt 1814 fred mellan Ryssland och Danmark. Till namnet var H. residens sedan 1815, men i verkligheten först sedan 1837. S. A. L.
H:s historia sammanfaller under medeltiden och början af nyare tiden med hertigdömet Braunschweigs (se d. o.), tills 1569 huset Braunschweig delades i två linier, Braunschweig-Dannenberg och Braunschweig-Lüneburg. Från den senare linien härstammar den kungliga hannoveranska familjen. Liniens stiftare var hertig Vilhelm d. y. (d. 1592), hvilken genom fördrag med sin äldre broder erhöll Lüneburg och Celle. Vilhelms fyra söner följde efter hvarandra i styrelsen, nämligen Ernst (d. 1611), Kristian (d. 1633), August (d. 1636) och Fredrik (d. 1648). En femte son, Georg (d. 1641), erhöll 1636 det till ätten hemfallna området Kalenberg, till hvars hufvudstad han utsåg staden Hannover. Under trettioåriga kriget förde bröderna en i hög grad vacklande politik och slöto sig än till det protestantiska partiet, än till kejsaren. I enlighet med Georgs testamente delade hans båda äldste söner, efter farbrodern Fredriks död, 1648 den lüneburgska landen mellan sig, på det sätt att Kristian Ludvig (d. 1665), hvilken vid faderns död, 1641, blifvit hertig af Kalenberg, fick Lüneburg (med Celle till hufvudstad), men lemnade åt Georg Vilhelm (d. 1705) Kalenberg (med H. till hufvudstad). Efter den äldre broderns död afstod Georg Vilhelm Kalenberg åt sin yngre broder Johan Fredrik (d. 1679) och öfvertog Lüneburg, med hvilket han 1689 förenade Sachsen-Lauenburg; men då han afled, 1705, utan att efterlemna mans-arfvingar, hemföll landet till den kalenbergska linien. I Kalenberg hade hans yngste broder, Ernst August, hvilken 1662 blifvit biskop af Osnabrück, 1679 efterträdt sin ofvannämnde broder Johan Fredrik. Ernst August var en af H:s utmärktaste regenter, upprätthöll den strängaste ordning i förvaltningen, särskildt af finanserna, samt införde 1680 primogenituren inom sitt hus. Till belöning för de tjenster, som han redan gjort eller troddes komma att göra kejsaren och tyska riket, erhöll han för sig och sina efterkommande den länge eftersträfvade kurfurstevärdigheten (1692). Arfsrätt till engelska kronan förvärfvade han åt sin ätt genom sitt giftermål (1658) med prinsessan Sofia, dotter till Fredrik V af Pfalz och Jakob I:s af England dotter Elisabet. Kurfursten Ernst August efterträddes 1698 af sonen Georg I Ludvig (d. 1727), hvilken 1705 med sitt land förenade de lüneburgska landen och 1715 af Danmark köpte de af detta land från Sverige eröfrade hertigdömena Bremen och Verden, hvilka områden Sverige i freden i Stockholm 1719 mot ersättning af 1 mill. rdr formligen afträdde. 1714 besteg han Englands tron, hvarigenom hans stamland för mer än 100 år förenades i personalunion med det mäktiga öriket. H: s intressen vanvårdades ingalunda af de engelske konungarna Georg I (1714--27), Georg II (1727--60), Georg III (1760--1820), Georg IV (1820--30) och Vilhelm IV (1830--37). Väl led landet betydligt under sjuåriga kriget (1756--63), men det fick sedan under en långvarig fred bota sina refvor och befann sig i ett blomstrande tillstånd, då revolutionskrigen afbröto den fredliga utvecklingen. 1801--02 hölls H. besatt af preussarna, 1803 inryckte i landet en fransk armékår, under general Mortier, och d. 5 Juli s. å. måste den hannoveranske generalen Wallmoden ingå på en konvention, hvarigenom hannoveranska armén upplöstes, och H. förband sig att underhålla en fransk armé. Genom fördraget i Schönbrunn (1805) bortbytte Napoleon H. till Preussen, men knappt hade traktaten kommit till utförande, förr än kriget mellan Preussen och Frankrike utbröt, och Napoleon återtog H. 1807 delades landet mellan Frankrike och det nyupprättade konungariket Westfalen, med hvilket äfven den franska delen af H. förenades 1810. Redan s. å. införlifvade Napoleon norra delen af H. med Frankrike. På kongressen i Wien (1814--15) återställdes H. såsom en i personalunion med England förenad, sjelfständig stat och upphöjdes till konungarike. Dess område utvidgades med Ostfriesland, Hildesheim, Arenberg-Meppen m. m., hvaremot det afstod Lauenburg till Preussen. I patentet d. 7 Dec. 1819 framställde prinsenregenten i H., hertigen af Cambridge, grunddragen till en efter engelskt mönster uppgjord författning, hvilken dock först 1822 trädde i verkställighet. Till följd af Juli-revolutionens (1830) inflytelser nödgades regeringen i H. 1833 proklamera en ny "Landesgrundgesetz", genom hvilken ministeransvarighet infördes samt representationens båda kamrar blefvo hvarandra likställda och erhöllo ökad makt. När Vilhelm IV:s broder Ernst August (1837--51), i enlighet med 1836 års arfföljdsordning, 1837 besteg H:s tron, upphörde personalunionen med England. Han var en afsvuren fiende till alla liberala åsigter, upphäfde 1833 års författning och påbjöd 1840 en ny konstitution, hvilken gjorde representationens inflytande till det minsta möjliga. 1848 blef han dock tvungen att gifva efter för folkviljan, utnämna en frisinnad minister och antaga en mera liberal författning. Ernst August efterträddes af sin blinde son, Georg V (1851--66), hvilkens första regeringsår upptogos af strider med representationen angående författningens ändrande. På tyska förbundsförsamlingens tillstyrkan förklarade slutligen konungen egenmäktigt författningen upphäfd (1855) och oktrojerade 1840 års konstitution. Genom påtryckning vid valen lyckades
regeringen 1857 vinna majoritet i andra kammaren; men redan 1858 skedde ett omslag, och oppositionen inom representationen växte sedan alltjämt. 1862 tvangs den reaktionäre ministern v. Borries att afgå, och en liberalare ministèr kom till styret, men 1865 återtog konungen sin reaktionära politik. 1866 slöt sig Georg till Österrike och gaf ett afvisande svar på Preussens fordran (d. 15 Juni s. å.), att han skulle afväpna och samtycka till en reform af förbundsförfattningen. Detta svar framkallade Preussens krigsförklaring, d. 16 Juni. Preussiska trupper inryckte i H., och Georg tvangs, trots hannoveranernas seger vid Langensalza (d. 27 Juni) att kapitulera (d. 29 Juni). Den 20 Sept. s. å. tog konungen af Preussen H. i besittning, och d. 1 Okt. infördes den preussiska författningen derstädes. H. blef en preussisk provins, men fick behålla sina gamla administrativa och judiciella inrättningar. Inom den tyska riksdagen och preussiska landtdagen hafva de hannoverska ombuden alltid intagit en mot Preussen afvog ställning, och det torde dröja länge, innan H:s innevånare vant sig vid frölusten af sitt lands politiska sjelfständighet.