Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Harf

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 6 (1883), sp. 751–752 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Harf, landtbr., kallas ett af de äldsta åkerbruksredskapen. Den förekommer numera under många olika förbättrade former. De äldsta och enklaste harfvarna utgjordes af träramar, i hvilka flere träpinnar antingen voro fastkilade -- såsom hos den vanliga tyska harfven -- eller sutto lösa, såsom hos den småländska trälänksharfven. Träpinneharfvar, i synnerhet den med lösa pinnar, lämpa sig endast för de mycket lösa och lätta jordmånerna, hvaremot jernpinneharfvar, med för olika ändamål olika formade pinnar eller tenar, erfordras för bearbetning af styfvare jord. Harfven begagnas för att omröra, sönderdela och luckra jorden, för att upprycka och förstöra ogräsplantor, för att jämna jorden före sådd af säd och andra växtfrön samt för att mylla utsädet. För uppnående af dessa olika ändamål finnas flere slags harfvar, sins emellan olika i förhållande till jernens eller pinnarnas olika form och ställning, såsom vanliga åker- och slätharfvar, till hvilka höra romboidal- och sicksacksharfvarna; knif- och rullharfvar, med hvassa, dels raka, dels krökta pinnar

(krokharfvar); djupharfvar, med långa, framåt böjda, ofta nedtill något utplattade pinnar att på djupet luckra matjorden samt upprycka gröfre ogräsplantor (grubbers, cultivatorer, exstirpatorer; till denna grupp höra de vanliga s. k. klös- och gåsfotsharfvarna); drillharfvar, med hvilka man af i drillar eller ryggar upplagda fält luckrar och rensar jorden dels emellan drillryggarna, dels på drillryggarnas sidor; myllharfvar l. myllkammar, försedda med små billar och öron eller vändskifvor, medelst hvilka sädens myllning kan verkställas, samt kedjeharfvar, med hvilka klöfver- och gräsfrön myllas, gödsel sprides och qvickrot, som med årder eller exstirpator upplossats, hoprullas, så att den med lätthet kan bortföras från de fält, hvilka man vill rensa från detta svåra ogräs. J. A.