Harmonium

Harmonium, ett orgelartadt tangentinstrument med fritt svängande tungor utan pipor, hvilket skiljer sig från den äldre regalen hufvudsakligen derigenom att det är mäktigt af nyanser i styrka. Den förste uppfinnaren, Grenié (1810), kallade det orgue expressif, då deremot andra, som konstruerade eller förbättrade mer eller mindre liknande instrument, uppställde namnen eolin, eolodikon, fysharmonika (Häckel 1818), aerofon m. fl. Namnet harmonium gaf A. Debain i Paris åt sitt 1840 patenterade instrument, hvilket för första gången hade att uppvisa flere register med olika klangfärger. Senare förbättringar på detta instrument äro: expression, hvarigenom vädret verkar från bälgarna direkt på tungorna med förbigående af den luftreglerande reservoaren, så att utyrkegraden (crescendo, diminuendo) alltså blir uteslutande beroende af den spelandes trampning; perkussion, hvarigenom samtidigt med anblåsningen en hammare anslår tungan, då tonen mera ögonblickligt framkommer; prolongement, hvarigenom spelaren kan förlänga vissa toner, sedan fingret lemnat tangenten; double touche, hvarigenom tonen förstärkes medelst ett djupare nedtryckande af tangenten, o. s. v. De vanligast förekommande registerknapparna bära namnen: 1. Cor anglais och Flûte, 2. Bourdon och Clarinette, 3. Clairon och Flageolet, 4. Basson och Hautbois -- alltså två och två, dervid den venstra gäller för basen, den högra för diskanten. Dessutom finnes oftast en knapp för Expression, en för Grand jeu (d. v. s. fullt verk, alla spel klinga samtidigt), två för Forte o. s. v. -- I det amerikanska harmonium (american organ) pressas icke luften utåt, på sin väg förbi tungorna, utan tvärt om suges inåt. -- Harmonium är synnerligen känsligt för störingar i klangen (medelst sväfningar, aliqvottoner, kombinationstoner etc.) och har derför förträffligt egnat sig för akustiska experiment. Af samma skäl har man gjort flere försök att konstruera harmonium med ren (icke tempererad) stämning, hvilka försök likväl svårligen komma att få estetisk betydelse och praktisk brukbarhet. Helmholtz ifrar mycket för den absoluta stämningen och ser deri (då t. ex. oktaven, såsom i Bosanquets harmonium, omfattar 53 tonsteg i st. f. 12) ett rikt fält för utvidgade musikaliska kombinationer; men han förbiser, att hela den moderna harmonien går ut på, icke att upphäfva enharmoniska förvexlingar, utan tvärt om att alltmer fördjupa sig i dem. A. L.