Hebreiska språket och literaturen. Det språk, hvarpå Gamla testamentets kanoniska böcker med undantag af några få arameiska stycken (nämligen Jer. 10: 11; Dan. 2: 4--7: 28; Esra 4: 8--6: 18; 7: 12--26) äro affattade, var under en tidrymd af omkr. 1200 år hebréernas l. israeliternas tungomål och har derför kallats "hebreiska språket". I G. T. finnes dock icke detta namn, utan i dess ställe antingen "judiska" (2 Kon. B. 18: 26, 28; Neh. 13: 24) eller "Kanaans språk" (Es. 19: 18). Benämningen "hebreiska" för detta språk finnes först i företalet till Jesu Syraks bok (förf. 130 f. Kr.), och sedan, i Nya testamentet (Upp. B. 9: 11; Joh. Ev. 5: 2; 19: 13) betecknar detta ord hebréernas dåvarande modersmål, arameiskan (se Arameiska språken), i motsats till grekiskan. Utom G. T. finnas inga andra minnesmärken qvar af det gamla hebreiska språket än några med korta inskrifter (hufvudsakligast namn) försedda skurna stenar och gemmer, till en del äldre än babyloniska fångenskapen (605--536 f. Kr.), samt en mängd judiska mynt, af hvilka de äldsta dock icke gå längre tillbaka än till år 137 f. Kr. Hebreiskan tillhör eller rättare bildar den semitiska språkstammens mellersta eller kanaanitiska gren: ty med den andra länken af denna gren, feniciskan, är hebreiskan så nära slägt, att de kunna betraktas såsom ursprungligen ett språk (jfr Feniciska språket). Om de vigtigaste kännetecken, genom hvilka den hebreiska eller kanaanitiska formbildningen skiljer sig från de öfriga semitiska språkens, se Semitiska språk. I lexikaliskt hänseende kännetecknas hebreiskan -- helt naturligt till följd af det obetydliga omfång af den literatur, som kommit oss tillhanda -- jämförelsevis af ordfattigdom, då vi af dess 500 rötter ega blott omkr. 5,500 ord. Otvifvelaktigt utgjorde dock det G. T:s kanoniska böcker blott en ringa del af de gamle hebréernas en gång förhandenvarande nationalliteratur. Af dialekter inom den egentliga hebreiskan finnes endast ett litet spår i det Dom. B. 12: 6 anförda faktum att Efraims stam uttalade s i st. f. s (sch). Deremot har det genom nyare forskningar och fynd -- framförallt genom moabit-konungen Mesas inskrift (se Mesa) -- ådagalagts, att israeliternas små grannfolk, moabiter, ammoniter, edomiter och möjligen äfven filistéer (jfr Neh. 13: 24 om dialekten i Asdod), talat munarter, hvilka måste betraktas som dialekter af den hebreisk-feniciska språkgrenen. I allmänhet visar sig det i G. T. föreliggande språket såsom i formelt hänseende likartadt och enhetligt, men derinom kunna dock skiljas tvänne perioder, beroende derpå att efter den babyloniska fångenskapen hebreiskan småningom påverkades och slutligen undanträngdes af arameiskan.
Första perioden l. guldåldern (omkr. 1600 -- omkr. 600 f. Kr.). Denna period måste anses börja redan vid Moses' tid, äfven om man med allt skäl betraktar de s. k. 5 Mose böcker i deras nuvarande gestalt som alster af en långt senare (davidisk-salomonisk) redaktion. Till denna period hör större hälften af G. T:s böcker, nämligen: 1) prosaiska och historiska: Pentateuken, Josua, Domareboken, Ruts bok, Samuels böcker och Konungaböckerna; 2) poetiska: Psaltaren (med undantag af några senare psalmer), Ordspråksboken, Höga visan och Ijobs bok; 3) de äldre profeterna, i följande kronologiska ordning: Amos, Hosea, Esaias, Mika, Sefanja, Nahum, Habakuk, Obadja (?), Jeremia, Hesekiel. De båda senare verkade dock ännu under "Exilen", och till dennas slut höra äfven några delar af Esaias (i synnerhet kap. 40--66 af den s. k. Pseudo-Esaias. I den första periodens af språklig renhet utmärkta alster framträda visserligen, såsom naturligt måste vara, då de omfatta en tidrymd af inemot 1000 år, några olikheter i den språkliga formen. Så t. ex. skrifver Esaias helt annorlunda än sin samtida Mika, och i de historiska böckerna hafva de ur äldre källskrifter upptagna texterna en märkbart annan språklig färg än de ur yngre källor eller redaktörens egen penna härrörande styckena. Men på det hela äro formbyggnaden och språkbruket, särskildt i de prosaiska delarna, enahanda. Deremot förefinnes en bestämd skilnad mellan de poetiska och prosaiska böckernas stil. Väl egde ej hebréerna en på stafvelserytm eller rim byggd verskonst, men den poetiska stilen utmärkes formelt genom en på satsledernas afmätta parallelism beroende rytm och dessutom genom egendomligheter i ordval och satsfogning. Till de poetiska böckerna höra äfven till största delen profeterna, i synnerhet de äldre, ehuruväl satsparallelismen hos dem är mindre regelbunden än hos de egentlige diktarna. För öfrigt är den hebreiska poesien till sina grunddrag helt och hållet lyrisk, och blott i Höga visan har man trott sig kunna spåra en dramatisk anläggning.
Andra perioden l. silfveråldern (536 -- omkr. 160 f. Kr.) börjar med återvändandet ur landsflykten och räcker till makkabeernas tid samt karakteriseras af språkligt förfall under den från öster framträngande arameiskans ständigt växande inflytande. Till denna period höra följande böcker: 1) historiska: Esra, Nehemja, Krönikeböckerna, Ester; 2) profetiska: Jona, Haggaj, Sakarja, Malaki, Daniel; 3) poetiska: Predikareboken och de senare psalmerna. Äfven i afseende på stilen stå dessa böcker till största delen betydligt efter den första periodens alster. Men blott småningom kunde hebreiskan undanträngas som lefvande språk från folkets läppar, ty alldeles oriktig är den åsigten att judarna redan under landsflykten hade så förglömt sitt modersmål, att de sedan af sina prester måste undervisas deri. Och äfven sedan hebreiskan upphört att talas (omkr.
midten af 2:dra årh. f. Kr.), bibehölls dock kunskapen derom ännu länge lefvande icke blott genom de heliga skrifternas föreläsande i synagogan, utan ock genom tolkningar och undervisning inom vida kretsar af det vid sina dyrbara literära skatter starkt fästa judiska folket. Derigenom kunde äfven lärde och skrifttolkare begagna sig af hebreiskan för sina arbeten, och flere af de s. k. apokryfiska böckerna (se Apokryfisk), såsom Jesu Syraks bok (förf. 130 f. Kr.), Judit (från Makkabeertiden), Makkabeernas första bok (efter 100 f. Kr.) och Henoks bok (ej mycket senare), voro efter all sannolikhet ursprungligen skrifna icke på arameiska, utan på hebreiska. Det oaktadt hopkrympte alltmer de kretsar, inom hvilka hebreiskan talades eller förstods, och säkert är, att på Jesu tid talades både i Galileen och Judeen uteslutande arameiska. Det är till och med föga sannolikt att Jesus sjelf egt någon närmare insigt i hebreiska språket. I de lärdes studerkamrar och bland deras närmaste lärjungar fortlefde detta dock, och der uppstod så småningom hvad man kallat
nyhebreiska språket och literaturen. Inom denna måste man skilja mellan det äldre, företrädesvis i talmuds mischna (se nedan) föreliggande språket, som kan betraktas som en fortsatt utveckling af fornhebreiskan, och det moderna, på rent mekaniskt sätt genom upptagande af en mängd främmande element utbildade språk, som af lärda judar sedan 11:te årh. åter infördes som bokspråk (jfr Rabbinska språket och literaturen). Då efter den äldre hebreiskans utdöende samlingen af G. T:s kanon närmade sig sin afslutning (jfr Bibel), började judarna dels att kritiskt bearbeta och förklara sina heliga skrifter, dels att öfversatta dem på olika språk. Den äldsta öfversättningen är den s. k. "70 uttolkares" eller "septuaginta", till bruk för grekisk-talande judar i synnerhet i Egypten (i 2:dra årh. f. Kr.; jfr Alexandrinska bibelöfversättningen). Något senare uppstodo i Palestina och Babylon, genom småningom skeende öfverarbetningar, de arameiska öfversättningar eller parafraser, som kallas targum (se d. o.). Den sista af de judiska öfversättningarna är den persiska (från 9:de årh.). Den kritiska bearbetningen och tolkningen nedlades i den berömda talmud (se d. o.), hvars egentliga text, den i 2:dra årh. afslutade mischna, är skrifven på hebreiska, och hvars yngre del, den först i 6:te årh. afslutade gemara, är skrifven på ett hufvudsakligen arameiskt språk, talmudiskan. De heliga skrifterna voro, liksom all semitisk skrift, ursprungligen konsonantiska texter, och dessas nuvarande vokalisering, uttal, betoning och sångartade föredragningssätt hvila på en tradition, som fortplantats i de rabbinska skolorna. Först efter talmuds afslutning (6:te årh.) blef denna tradition definitivt fastställd och bragt till skriftligt uttryck (i 7:de årh. e. Kr.) genom judiske lärde, de s. k. masoreterna (se d. o.), hvilka uppfunno ett noggrant detaljeradt system af vokaler, accenter och diakritiska, öfver och under textens konsonanter satta tecken. I 10:de årh. började slutligen, under inflytande af arabernas föredöme, hebreiskans grammatiska bearbetning. De första judiska grammatici voro R. Saadja, R. Jehuda ibn Chajjug (omkr. år 1000) och R. Jona (omkr. 1030); de förnämsta äro Abraham ben Esra, vanligen kallad Aben-Esra (d. 1167) och David Kimchi (död efter 1232). Bland de kristna grundlades den hebreiska språkkunskapen af den berömde Joh. Reuchlin (d. 1522) och Joh. Buxtorf (d. 1629), hvilka dock helt och hållet följde den judiska traditionen. Först i 19:de årh. har hebreiskan erhållit en fullt vetenskaplig behandling genom W. Gesenius (d. 1842), H. v. Ewald (d. 1875), J. Olshausen, J. Fürst (d. 1873) m. fl. Det bästa hebreiska lexikon är ännu Gesenius' "Novus thesaurus etc. der hebräischen und chaldäischen sprache" (1858) och "Hebräisches und chaldäisches handwörterbuch über das alte testament" (9:de uppl. 1882). De förnämsta nyare hebreiska grammatiker äro författade af Stade ("Lehrbuch", 1879), König ("Lehrgebäude", 1881) och Gesenius-Kautzsch ("Hebräische grammatik"; 23:dje uppl. 1881). H. A.