Syriska språket och literaturen

Syriska språket och literaturen. Syriskan, det genom sin literatur vigtigaste af de arameiska språken, var de kristne araméernas språk, med staden Edessa i Mesopotamien till centralpunkt, till skilnad från de judiske araméernas dels i Palestina och dels i Babylonien inhemska språk. Såsom tillhörande den östarameiska grenen skiljer sig syriskan från de vestarameiska dialekterna, bibelarameiskan, targumiskan o. a., dels fonetiskt genom bortfall af slutande u i plur. af perf. och imperativ och af slutande i i flere pronominala suffix, ehuru qvarstående i skrift som w, j, t. ex. Syr. kétál(w) de dödade, malk(j) min konung, Vestaram. ketálu, malki, samt bibehållande af diftongerna ai, au, mot o, e i Vestaram., t. ex. malkai (konstr.), »konungar», remáu, de kastade, Vestaram. malke, remo; dels formelt genom bildning af 3:dje pers. sing. mask. samt 3:dje pers. plur. mask. och fem. af imperf. med prefixet n- mot Vestaram. j- samt af 2:dra pers. plur. fem. af imperativ med eller utan ändelsen -en, Vestaram. alltid -na, t. ex. Syr. ketúl l. ketulen, döden, Vestar. ketúlna, dels ock syntaktiskt genom sin af grekiskan starkt påverkade satsbildning, liksom ock syriskan upptagit en vida större mängd grekiska, persiska, latinska och arabiska låneord (om de allmänna drag, hvilka skilja syriskan såsom arameiskt språk från hebreiskan och arabiskan, se Semitiska språk). -- I Edessa hade syriskan säkerligen utbildats till skriftspråk före kristendomens utbredande i 1:sta eller 2:dra årh., men af denna hedniska literatur har intet bevarats till vår tid. Redan tidigt (i 2:dra årh.) finna vi i Edessa en syrisk öfversättning af både Gamla och Nya testamentet, den s. k. pesjitto (»den enkla»), och det der framträdande skriftspråket blef snart herskande bland alla kristna araméer, både i vester, der de lydde under Rom, och i öster, der de lydde under Persien. När sedan den kyrkliga splittringen inträdde mellan den jakobitiska (monofysitiska) och den nestorianska läran, omfattades den förra af de romerske och den senare af de persiske araméerna. Utdrifna från Edessa (489), fingo nestorianerna snart sin literära föreningspunkt i det ö. derom liggande Nisibis, och då schismen växte alltmer, uppstod småningom mellan vestsyriskan i Edessa och östsyriskan i Nisibis en viss dialektisk skilnad, som hufvudsakligen består deri att den senare bibehåller de ursprungliga vokalerna a och o, hvilka i Vestsyr. vanligen öfvergå till o och u. Mera betydande är skilnaden i afseende på vokalbeteckningen i skrift. Det konsonantiska alfabetet var först det urgamla estrangelo, hvarifrån det arabiska alfabetet härstammar, men snart utbildades en mera kursiv form, kallad serto (el. pesjitto), hvilken skiljer sig från estrangelo vida mer hos jakobiterna än hos nestorianerna. De senare bibehöllo också den äldsta vokalbeteckningen med ett system punkter ofvan och under raden, men de förra utbytte detta (omkr. 700) mot ett mer beqvämt, men mindre noggrant system, der tecknens former lånats af de fem grekiska vokalerna α, ε, η, ο, ω. I senare tider användes stundom syrisk skrift (utan vokalbeteckning) för arabiska språket och kallas då karschuni. Efter arabernas framträngande i 7:de årh. öfvergick folkspråket i Palestina, Syrien, Mesopotamien och Babylonien hastigt nog från arameiska till arabiska, och redan i början af 9:de årh. var syriskan ett dödt språk, hvilket dock bibehöll sig som literaturspråk i mer än 4 århundraden och ända till vår tid som kyrkospråk hos maroniterna (se d. o.). Om de nu lefvande syriska dialekterna jfr art. Ny-syriska språket. -- Syriska literaturen, till största delen vestsyrisk (jakobitisk, edessenisk), är förnämligast af kyrkligt och dernäst af historiskt och språkligt innehåll. Det äldsta och vigtigaste alstret är den ofvan nämnda pesjitto (se derom Bibelöfversättningar sp. 461), fullständigt utgifven blott i Paris- och London-polyglotten (se Polyglott), men sedan i mångfaldiga, särskilda editioner af Gamla testamentet (London 1824), af Nya testamentet (London 1816, New York 1886) eller delar deraf. Härtill ansluta sig andra syriska bibelöfversättningar: den philoxenska (jfr Philoxenus) af hela bibeln (508), hvaraf Nya testamentet omarbetades af Thomas, biskop af Heraklea, den s. k. harklensiska öfversättningen (615), samt den s. k. syro-hexaplaris, från samma tid, hvilken såsom gjord från septuagintatexten i Hexapla (se d. o.) omfattar endast Gamla testamentet (utg. af Norberg 1787). Inom den öfriga rent kyrkliga, homiletiska, exegetiska och liturgiska literaturen framträda först Melito (se d. o.), hvars ryktbara »apologi» i ett bref till kejsar Marcus Aurelius utgifvits af Cureton i Spicilegium syriacum (1855), och Titus Bostrenus (efter 360), hvars »böcker emot manichaeismen » utgifvits af Lagarde 1859. De förnämste på detta fålt äro: den högt prisade »syrernas apostel», den helige Efraem syrern (f. 373, se Efraim syrern), den berömde homiletikern och skalden Jakob (biskop) af Serûg (451--521), hvars hithörande arbeten utgifvits af Cureton, Marlin o. a., den lärde exegeten och grammatikern Jakob (biskop) af Edessa (d. 708, jfr Phillips, Scholia on passages of the old test., by Mar Jacob, 1864), samt den mest betydande af alla, Gregorius Barhebraeus, kallad Abu-l-faradsch (se d. o.), hvars vigtiga, både Gamla och Nya test. omfattande exegetiska arbeten (Horreum mysteriorum o. a.) äro blott delvis utgifna (kommentar till psalmerna, Jesajas och Jeremias utg. af svenskarna Tullberg och Koraen 1842--52). Den förste kyrkohistoriske författaren var Johannes, biskop af Efesus (d. 585), hvars Ecclesiastical history utgifvits af Cureton, 1853, och öfversatts på engelska af Payne-Smith, 1860; den förnämste är Barhebraeus (Chronicon ecclesiasticon, utg. med latinsk öfversättning af Abbeloos och Lamy 1872--77). Vigtiga arbeten på detta område hafva samlats och öfversatts, Ancient syriac documents af Cureton, 1864, och i Acta sanct. martyrum af Assemani (2 bd, 1748). Äfven den verldsliga, företrädesvis österländska historien har bearbetats af syriska författare, såsom Jakob af Edessa och Elias, biskop af Nisibis (975--1049, se Baethgen, »Fraginente syrischer historiker», 1883), samt Dionysius af Tellmahr (d. 845), hvars »chronicon» utgifvits af Tullberg 1850. Äfven här intar Barhebraeus främsta rummet med sin Chronicon syriacum, utg. och öfvers. på latin af Bruns och Kirsch, 1789. En betydande plats inom den kyrkliga literaturen intages af öfversättningar från grekiskan, ofta nog särskildt vigtiga derigenom att originalen gått förlorade. Hit höra »Ignatianska brefven» af biskopen i Antiochia Ignatius (se d. o.), utg. af Cureton (Corpus ignatianum, 1849), kyrkofadern Athanasius' »festbref» (utg. af Cureton 1848), Didascalia apostolorum (utg. af Lagarde 1854), Eusebius' Theophania och »Palestina-martyrernas historia» (utgifna och öfvers. på engelska den förra af Lee, 1843, den senare af Cureton 1861), kyrkomötes-handlingar från Nicaea (Cowper, Analecta nicaena, 1857), Seleucia, Neocaesarea o. s. v. Äfven från den grekiska profanliteraturen finnas vigtiga syriska öfversättningar af skrifter af Aristoteles, Galenos m. fl., samlade bl. a. af Sachau i Inedita syriaca, 1870, och Land, i Anecdota syriaca, 4 bd, 1862--75. -- Åt sitt eget modersmål egnade skolorna i Edessa och Nisibis ett träget studium. De förnämste grammatiske författarna voro de förutnämnde Jakob af Edessa, af hvars utmärkta hithörande arbeten dock blott spridda delar finnas i behåll, och Elias af Nisibis (grammatik, utg. och öfvers. på engelska af Gottheil, 1886), Elias af Tirhan (grammatik, utg. och öfvers. på tyska af Baethgen, 1861), samt, äfven här som den främste, Barhebraeus (»Oeuvres grammaticales», édit. par Martin, 2 bd, 1872). Ordförrådet samlades bl. a. af Bar Ali (omkr. 885) och Bar Bahlul (omkr. 963). -- Den syriska poesien, nästan uteslutande af kyrklig och liturgisk art, vann redan tidigt fasta former med en på accenten grundad rytm, fem- eller sjustafviga verser och rim. Den förste skalden var gnostikern Bardesanes (154--222), de förnämste voro den utomordentligt produktive Efraem syrern, som först införde den sjustafviga (»efraemska») versen vid sidan af Bardesanes' femstafviga (Carmina nisibena ed. Bickell, 1868, Hymni et sermones ed. Lamy, 1882, m. fl.), den helige Isaac (biskop) af Antiochia (d. omkr. 460), hvars Opera omnia utgifvits af Bickell med latinsk öfvers. 1873--77, samt Cyrillonas (omkr. 400) och den ofvan nämnde Jakob af Serûg, hvilkas anslående dikter utgifvits af Zingerle och Bickell (i »Zeitschr. d. deutsch. morgenl. ges.», bd 12--15, 20, 27). Mer filosofiskt än poetiskt är Carmen de divina sapientia (ed. Notayn, 1880) af Barhebraeus, hvilken äfven efter arabiskt mönster skref en del af sin grammatik på vers. Den siste syriske diktaren var Ebedjesu (biskop) af Nisibis (d. 1318), hvars Paradisus Eden (i Zeitschr.», bd 29) är en klen imitation af Hariris makamer. -- De förnämsta samlingarna af syriska handskrifter finnas i Vatikanen, hvars skatter till en del publicerats i Assemanis utmärkta Bibliotheca orientalis (3 bd, 1719--28), dernäst i Paris (katal. af Zotenberg, 1874) och British Museum (katal. af Rosen och Wright, 1838--72). De syriska studierna i Europa började i 16:de årh. vid Propagandan i Rom och hafva sedan städse blomstrat jämte de öfriga orientaliska språken. Af äldre grammatiska arbeten (öfver 120) är det första af Ambrosius (Introductio in ling. syr. et decem alias linguas, Papiae 1539), och det förnämsta af Amira (Gramm. syriaca, Rom 1596). I 19:de århundradet är den utförligaste af Hoffmann (1827), de mest vetenskapliga af Merx (1870), Nöldeke (1880) och Duval (1881), de för nybörjare bästa af Uhlemann (2:dra uppl. 1859) och Nestle (2:dra uppl. 1888). Den förnämste svenske lärde på detta område är K. M. Agrell, dernäst Tullberg. De bästa krestomatierna äro af Rödiger (2:dra uppl. 1868) och Kirsch (2:dra uppl. af Bernstein 1836) med goda ordböcker. Bristen på ett verkligt lexikon -- Castellus' Lexicon syriacum (utg. af Michaeli 1788) med Supplementa af Agrell (utg. af Lindgren 1838--41) är egentligen blott en ordbok till Pesjitto -- skall antagligen snart fyllas af Payne-Smiths stora Thesaurus syriacus, hvaraf 8 delar utkommit (1891). Om literaturen se Bickell, »Conspectus rei syrorum literariae» (1871), och Nestle i hans »Syrische grammatik» (1888). H. A.