Hebriderna

Hebriderna (Eng. The Hebrides l. Western isles of Scotland), omkr. 300 i Atlantiska hafvet v. om Skotland, mellan 55° 35' och 58° 30' n. br. belägna öar och holmar, till hvilka likväl sällan räknas de i Clyde-viken liggande Bute, Arran m. fl. Areal omkr. 7,000 qvkm. Öfver 100 af öarna äro bebodda. Nära 100,000 innev. Öarna bilda tvänne tydligt skilda grupper; den yttre l. vestra gruppen, som utgör en sammanhängande, från n. ö. till s. v. riktad kedja af öar (de största äro Lewis, North Uist, Benbecula, South Uist och Barra), genom North Minch skilda från fastlandet och genom Little Minch från ön Skye, samt den inre, till hvilken höra Skye, den största bland Hebriderna, Mull, Jura, Islay, Jona, Staffa m. fl. Öarna äro i allmänhet klippiga, med djupt inskurna kuster. Den yttre gruppen består nästan uteslutande af gneisklippor, med mager jordmån och stora myrar; den inre hufvudsakligen af trapp och skiffer. Klimatet är mildt, men fuktigt och olämpligt för sädesodling. Endast en liten del af arealen är odlad, en stor del har förvandlats till fårbete. Mossarna och de öde trakterna äro utarrenderade till sportsmän. Välmågan på öarna har under senare tiden stigit betydligt till följd af förbättrade kommunikationer med fastlandet och deraf föranledda talrika besök af turister, som ditlockas af öarnas egendomliga naturskönhet. En af de förnämsta förvärfskällorna är fisket, för hvilket Stornoway, på ön Lewis, är hufvudorten. -- I administrativt hänseende höra H. till grefskapen Ross (Lewis, utom den södra halfön, Harris), Inverness (Skye, Raasay, Rona, Rum, Eig och de yttre H., med undantag af större delen af Lewis) och Argyle (de södra öarna i den inre gruppen). -- Namnet H. (Fornn. Sudreyjar, "söderöar") anses vara en felskrifning af Plinius' Hebudes. De ursprungliga innevånarna tyckas hafva tillhört samma keltiska ras som bebodde fastlandet. Columba predikade kristendomen bland dem 565 och grundade på Jona ett kloster, som snart blef ett vetenskapernas hem. Skandinaviska vikingar besökte öarna redan 793; mot slutet af 800-talet invandrade en mängd norrmän, hvilkas plundringståg till det forna hemlandet föranledde Harald Hårfagre att lägga H. jämte Orkenöarna, Shetlandsöarna och Man under Norge. Trots många ansträngningar af de skotska konungarna att undantränga norrmännen behöllo de norska konungarna H. till 1266, då Magnus Lagaböte, i freden i Perth, mot en afgift af 4,000 mark silfver afstod alla anspråk på H. åt Skotlands konungar. Dessa fingo dock föga inflytande på H. Öarnas verkliga herrar voro clanhöfdingarna, bland hvilka lorderne af Lorn af ätten Somerled, hvilka antogo slägtnamnet Macdougall, voro de mäktigaste. 1748 gjorde en parlamentsakt slut på clanchefernas rättigheter och inflytande.