Hebron, en af Palestinas, ja verldens äldsta städer, grundlagd omkr, 2,300 år f. Kr., ligger i södra delen af landet, i den s. k. Juda bergsbygd, omkr. 800 m. öfver hafvet. I äldsta tider hette staden äfven Kirjath Arba, sannolikt efter sin grundläggare Arba af jättefolket Enakim. I närheten låg lunden Mamre, der patriarkerna ofta uppslogo sina tjäll. Äfven H. kallas stundom Mamre (1 Mos. 23: 19). Abraham och Sara, Isak och Rebecka samt Jakob och Lea blefvo begrafna i en grotta i den närbelägna åkern Makfela. Under Josua eröfrades staden från Enakim och blef en fristad och boningsort för leviter; det tillhörande området gafs åt Kaleb (Jos. 21: 11--13). David bodde i H. de första 7 1/2 åren af sin regering, medan han ännu var konung blott öfver Juda (2 Sam. 5: 5). Absalon gjorde H. till medelpunkten för sitt uppror mot fadern (2 Sam. 15: 9, 10); staden befästes af Rehabeam (2 Krön. 11: 10) och eröfrades under babyloniska fångenskapen af edomiterna, men återtogs af Judas Makkabeus (1 Makk. 5: 65). Äfven romarna eröfrade och uppbrände H.,
under Vespasianus, men det uppblomstrade åter och eger ännu bestånd under namnet El-khalil samt har omkr. 8,000 innev. (deraf ungefär 600 judar). Staden ligger i den djupa, fruktbara och natursköna dalen Vadi el khalil, hvilken i synnerhet är berömd för sina rika vinodlingar. Den mest framstående byggnaden är det fästningslika Haram, i hvars inre finnes en moské, och som säges innesluta patriarkernas grafvar. E. J. Ö.