Heimskringla

Heimskringla är den åt Snorre Sturlassons norska konungasagor vanligen tilldelade benämningen, föranledd af de i arbetets början förekommande orden Kringla heimsins, d. v. s. jordens krets. Snorres arbete, som i allo bär en klassisk prägel, är både till stil, komposition och sund kritik den förnämsta bland alla norröna literaturens framställningar af Norges konungasagor (se Fornnordiska literaturen, sp. 54). Skaldernas historiska qväden, den muntliga traditionen och i skrift upptecknade sagor äro de källor, ur hvilka han hemtat materialet till sitt omfattande arbete. Med en för den tidens författareskap naturlig och vanlig frihet har Snorre väl, då han ej funnit skäl till ändring, ordagrant upptagit mycket från äldre uppteckningar eller från traditionen, som äfven i uttryckssättet vunnit en viss fasthet. Men han bör derför ingalunda anses som en blott kompilator eller eftersägare, ty han tillämpar alltid vid sin framställning vissa kritiska grundsatser, som han med klart medvetande uppställt för sig till rättesnöre. Han är ock derigenom en äkta historiker att han ej blott åsyftar pålitlighet i uppgifterna om yttre fakta, utan äfven vill genom sin framställning visa händelsernas inre sammanhang. Detta syftemål uppnår han genom en mästerlig anordning af ämnet och en rent objektiv framställning, som aldrig behöfver suppleras af författarens egna reflexioner. I likhet med all isländsk sagoskrifning är äfven Snorres konungahistoria företrädesvis en skildring af hufvudpersonernas lefnadslopp och karakterer, och äfven detta arbete blir sålunda en ättesaga, men af den rika omfattning, att det medelbarligen varder äfven det norska folkets och rikets historia. -- Åsigterna om arten af Snorres historiska författareskap hafva emellertid varit mycket vexlande. Den förtjenstfulle literattrhistorikern P. E. Müller sökte visa, att de uti Heimskringla intagna sagorna icke äro författade af Snorre, utan af honom endast samlade, kritiskt granskade och rättade samt införlifvade i hans samlingsverk. Några, såsom K. Maurer m. fl., hafva antagit, att Snorre visserligen skrifvit enskilda sagor, som sedan upptagits i Heimskringla, men att andra sagor återigen härröra från andra författare, liksom äfven att hela samlingen, sådan den nu föreligger, icke kommit till stånd förr än omkr. femtio år efter Snorres död. Andra forskare, såsom Munch, Keyser, Petersen, hafva dock med framgång häfdat Snorres ära såsom historisk författare, och särskildt har G. Storm i sitt prisbelönta arbete om "Snorre Sturlassons historieskrivning" (1873) ovedersägligen visat, att icke blott de särskilda sagorna, utan äfven deras samling till ett större helt måste tillskrifvas Snorre. -- Heimskringla utgafs först af svensken Peringsköld (Stockholm 1697) i både urtext och öfversättning. Sedan utkom en stor folioupplaga i Köpenhamn (1777--83), försedd med latinsk och dansk öfversättning, af G. Schöning och S. Thorlacius. Den nyaste och bästa upplagan är ombesörjd af norrmannen C. R. Unger (1868). -- Bland öfversättningar märkas norska af J. Aall (1838) och P. A. Munch (1859), en dansk af N. F. S. Grundtvig (1818), tyska af F. Wachter och G. Mohnike, en engelsk af S. Laing samt svenska af J. G. Richert m. fl. (1816--29) och H. O. Hildebrand (1869). Th. W.