Fornnordiska literaturen innehåller de skrifter, som under medeltiden (12:te--15:de årh.) upptecknades på det gamla för Norge och Island fordom gemensamma tungomålet eller norrönaspråket (se Fornnordiska språket). Då Island både i frambringande och förvarande af dessa alster samt i deras uppteckning har en ojämförligt större förtjenst än moderlandet Norge, plägar hela denna bokskatt också ofta kallas isländska literaturen. Den lämpligaste, ehuru i Sverige mindre ofta använda benämningen torde emellertid växa norrönaliteraturen. -- Att Island blifvit denna literaturs egentliga hemland härrör af de för literär verksamhet egendomligt gynsamma förhållanden, som voro rådande på denna ö under de första seklen af hennes bebyggande. Nybyggarna voro nämligen till större delen storättade odalmän, som med stolthet räknade sina anor från forntidens ypperste konungar och hjeltar samt med trogen omvårdnad förvarade och fortplantade den gamla odlingens sång och saga, gudatro och tempeltjenst, rätt och sed. Med denna kärlek för forntidens minnen förenades ett lika vaket sinne för hugfästandet af samtida händelser, och sällan har hos något folk insigter i skaldskap, historia och lagkunskap varit så allmänt spridda som hos de gamle isländarna. Icke ens kristendomens införande på Island (1000) vållade någon väsentlig förändring i detta afseende. Der fanns icke samma skarpa åtskilnad i bildning mellan presterskap och lekmän som på de flesta andra ställen. Prestadöme och höfdingaskap läto sig lika väl förena under den kristna som under den hedna tiden, och de andlige voro med få undantag landets egna barn, uppfödda och fastvuxna i sitt folks minnesgoda traditioner. Dessutom medgaf öns afskilda läge en friare utveckling icke blott af kyrkoväsendet, utan af den andliga odlingen i allmänhet. Dessa förhållanden kunna förklara, att antagandet af en ny troslära icke på Island medförde ett fanatiskt utplånande af hedendomens minnen, och många vittnesbörd om våra förfäders bildningsgrad och lifsåskådning hade utan denna lyckliga omständighet gått ohjelpligen förlorade. Genom sin ursprunglighet, sitt inre värde och icke obetydliga omfång är denna fornliteratur af stor betydelse, i synnerhet för de skandiska folken, hvilka i densamma hafva en ständigt flödande käll-åder, som äfven åt den nutida bildningen kan medföra ett friskt och folklynnestroget tillflöde. -- Bland denna literaturs alster äro de från heden tid bevarade guda- och hjeltesångerna de äldsta med afseende på tillkomsten, ehuru de visserligen först i en jämförelsevis senare tid blifvit skriftligen upptecknade. Dessa qväden äro till största delen inrymda i den samling, som fått namnet Sæmundsedda (se Edda). Ehuru tämligen skiftande såväl till stil och versmål som till innehåll samt tvifvelsutan af ganska olika ålder, kunna dock de nämnda dikterna lämpligen sammanföras i en hufvudgrupp, emedan de alla tillhöra den förhistoriska tiden och äro alster af en folkdiktning, som icke har att uppvisa några författarenamn och genom sin enkelhet bildar en motsättning till den derur sedermera utvecklade, allt mera konstmässiga skaldediktningen af namngifna upphofsmän. I några af eddans gudasånger, t. ex. i "Vegtamskvida", "Vaftrudnesmål" och "Grimnesmål", är Oden hufvudpersonen. Till Torsmyten äro andra qväden att hänföra, såsom "Trymskvida" (Hammarhemtningen), "Hymeskvida", "Allvismål" och "Harbardssången". Sången "Skirnesmål" skildrar guden Frös kärlek till Gerd. Lokes förhållande till gudaverlden framstår tydligast i qvädet "Lokasenna" (Lokes träta). I "Rigsmål" hänföres de olika ståndens (konungar och jarlar, friborne odalmän, trälar) upphof till Hemdall. "Hyndlas sång" lemnar en redogörelse för hjelteätternas förgrening. "Valans spådom" meddelar en i stora drag affattad öfversigt af hela den fornskandiska lifsåskådningen. Till de mytiska qvädena böra äfven räknas "Grottesången" (se d. o.), om trälinnorna Fenja och Menja, samt på visst sätt de af natursymbolik uppfyllda äfventyrsdikterna "Grogalder" och "Fjölsvinnsmål" (se d. o.). -- En särskild ställning intager "Den Höges sång" (Hávamál), med hufvudsakligen gnomiskt innehåll och framställande hufvudsumman af de gamles lefnadsvisdom. -- Eddans hjeltesånger tillhöra alla (med undantag af "Valunds-qvädet") en sammanhängande sångcykel om Valsungar, Niflungar och Gjukungar, till hvilken sedermera anknutits ett par dikter, tillhörande Järmunrekssagan. -- Fragment af den gamla heroiska folkdiktningen finnas äfven inströdda i åtskilliga sagor. Sådana äro "Bjarkamål", "Hervararkvida" m. fl. sånger i Hervararsagan och åtskilliga dikter i Halfs saga, Norna Gästs saga, m. fl. En sen, men fulltonig efterklang af hjeltediktningcn finnes i den bekanta "Lodbrokarkvida" eller "Krákumál". -- Alla dessa folkdikter utmärka sig genom en fornartad, hög enkelhet och friskhet i framställningen. Uttrycket är skarpt tecknande, tankedigert och sammanträngdt samt har äfven i berättande sånger en lyrisk prägel med stark lutning åt det dramatiska. Sjelfva versbyggnaden, med sina korta rader, förhindrar all onödig episk omständlighet. De i all fornnordisk skaldskap använda omskrifningarna förekomma visserligen äfven i dessa äldre dikter, men de äro der icke på långt när så mörka och tillkonstlade eller så talrika som i de namngifne skaldernas qväden. -- Mycket häntyder på att alla ofvan nämnda qväden eller sångfragment endast äro jämförelsevis obetydliga lemningar af en rik och blomstrande, öfver hela norden utbredd folkpoesi. Liksom man mycket tvistat om tiden för dessa dikters tillkomst, så äro äfven vidt skilda åsigter framställda om den literära eganderätten till nämnde skaldskap. Säkert synes vara, att en stor del af både guda- och hjeltesagans väsentliga innehåll är eller varit gemensamt för skandinaver och tyskar (jfr t. ex. eddans hjeltesånger och "Nibelungen lied"), men lika otvifvelaktigt är, att båda folkgrenarna med full frihet och efter hvar sitt egendomliga lynne utbildat den diktkonst, som förvarat de urgamla traditionerna. Hvad de rent nordiska guda- och hjeltesägnerna beträffar, är man af många skäl berättigad till det antagandet att de i heden tid under poesiens form varit lika allmänt kända och omtyckta i Danmark och Sverige som någonsin i Norge och på Island. Runristningarna med sina versformer och poetiska omskrifningar, teckningarna på Ramsundsberget, Saxo Grammaticus, en senare tids folkvisor och åtskilliga andra omständigheter gifva vid handen, att både de gamla sångernas innehåll och den fornnordiska poetikens läror icke voro främmande för svear och daner. Möjligt och troligt är, att den forndanska och fornsvenska folkdiktningen på något egendomligt sätt skilde sig från den norröna poesien, men skiljaktigheten var säkerligen icke väsentlig. Derom kan man emellertid endast gissningsvis döma, enär man
endast från Island har i behåll forntida uppteckningar af dessa dikter, hvilka i den form, hvari de nu befinnas öfverlemnade, närmast måste anses tillhöra norrmännen och dessas kolonister, isländarna, samt således räknas till den norröna literaturen. -- Ur ofvan nämnda folkdiktning utvecklade sig vid den historiska tidens början en konstpoesi, som så småningom både till innehåll och form antog en egendomlig karakter. Myten och den gamla hjeltesagan utgjorde då sällan diktens ämne, och ehuru tillfälliga känslostämningar, såsom glädje och sorg, kärlek och hat, visserligen äfven under denna tiden fingo ett uttryck i skaldens sång, bestodo likväl de namngifne skaldernas alster till öfvervägande del af äredikter, afsedda att förhärliga någon storman och ofta af skalden sjelf framsagda inför sångens föremål. Derigenom få dessa dikter mången gång ett historiskt värde, som icke sällan öfverväger det poetiska. Äfven i stil och rytm inträder en märkbar förändring. Omskrifningarna blifva mera invecklade, och slutligen borttager förkonstlingen all uttryckets ädla enkelhet. Genom flere öfvergångsled utvecklar sig derjämte versbyggnaden från det gamla konstlösa fornyrdalaget till de s. k. drottqvädna rytmerna (i hvilka icke blott ordens betoning, utan äfven deras qvantitet tages i betraktande), och till alliterationen (se d. o.) eller bokstafsrimmet kommer ett nytt moment i assonansen (se d. o.) eller stafvelserimmet (Isl. hending). En annan utveckling af fornyrdalaget är runhenda (se d. o.), som med alliterationen förenar slutrim i modern mening och äfvenledes är byggd på ordens qvantitetsförhållanden. Om än öfverlägsna skaldenaturer röra sig ganska obesväradt i dessa omskrifningarnas och rytmernas konstmässiga teknik, finner man dock, att det öfverdrifna formväsendet ofta verkat hämmande på tankarnas högre lyftning. Af det rätt betydliga, antalet dithörande dikter återstå hufvudsakligen endast fragment, inströdda här och hvar i sagorna eller i andra prosaskrifter, och ganska få skaldesånger hafva i sin helhet blifvit bevarade åt efterverlden. Utom i de större äredikterna användes det drottqvädna versmålet vanligen äfven i de enstaka, epigrammatiska strofer (Isl. lausavisur), som förekomma öfverallt i sagorna och tyckas förråda en allmänt utbredd färdighet i att på stående fot kläda tankarna i versform.
På gränsen mellan sagoperioden och den historiska tiden möta oss de halft mytiska skaldenamnen Starkad och Brage den gamle, hvilken senare man bl. a. tillskrifver några fragment af en s. k. "sköld-dråpa", d. v. s. ett qväde om bilderna på en åt skalden förärad sköld. De första historiskt kände diktarna finna vi bland Harald Hårfagres hirdskalder, af hvilka Tjodulf från Hvin och Torbjörn Hornklofve äro de märkligaste. Från den förre härröra det bekanta ätteqvädet "Ynglingatal", som ligger till grund för Sturlassons Ynglingasaga, samt stycken af en sköld-dråpa, benämnd "Haustlöng", med mytiskt innehåll. Torbjörn Hornklofve har efterlemnat stycken af "Glymdråpa" och af ett annat qväde i enklare versmål, båda diktade till Haralds ära och vittnande om stor poetisk begåfning. Af okänd författare är "Eriksmål", ett" skönt grafqväde, diktadt på uppmaning af Gunhild konungamoder till minne af hennes gemål Erik Blodyx (d. 950). Vidtfräjdad är Övind (Eyvind) Skáldaspillir ("skaldefördunklaren") för sin berömda minnessång öfver Håkan den gode (Hákonarmál); han författade äfven ett ätteqväde, benämndt "Háleygjatal" och diktadt till Håkan Jarls ära. Efter Övinds tid tystnade de norske skaldernas sång, men diktarten öfverfördes till Island, der den utvecklades och blomstrade. Främst bland Islands många skalder bör nämnas Egil Skallagrimsson, en af forntidens ypperste diktare, af hvars qväden de märkligaste äro "Höfuðlausn", en till ära för Erik Blodyx i runhenda affattad sång, hvarmed Egil frälste sitt lif ur denne sin dödsfiendes våld, "Arinbjörnsdråpa", diktad för att hedra en vän, och slutligen "Sonartorrek" (sonförlusten), der han i bittert smärtfulla ord uttalar den sorg och harm, som genom hans sons död blifvit honom och hans ätt tillfogad af vredgade gudar. De vigtigaste af den följande tidens isländska skalder äro Glum Gerason, författare till en "arfdråpa" öfver Harald Gråfäll; Kormak Agmundsson, som i många visor skildrade sin olyckliga kärlek; Enar (Einar) Skålaglam, Håkan jarls hirdskald och författare till dråpan "Vellekla"; Hallfred Vandraedaskald, Olof Tryggessons man, som till denne konungs ära diktat flere vackra dråpor; Gunnlög Ormtunga och Skald-Rafn, kända för sina kärleksvisor och sin strid om Helga den fagra; Elif (Eilif) Gudrunsson, som författade en af konstlade omskrifningar uppfylld mytisk dikt, benämnd "Torsdråpa"; Ulf Uggesson, hvilken i "Husdråpa" likaledes skildrade mytiska ämnen; Sigvat Tordsson, Olof Helges hirdskald, författare till bl. a. "Nesjavisur" samt till en i toglag affattad "dråpa om Knut den store i Danmark" äfvensom till "Bersöglisvisur" (frispråksvisor), hvilka innehålla öppenhjertiga råd till Magnus den gode; Tormod Kolbrunarskald, som stupade med Olof Helge i slaget vid Stiklastad; Amor Jarlaskald, den ypperste diktaren på Harald Hårdrådes tid, samt den med dessa samtida Hallar-Sten, författare till den helt bevarade dråpan "Rekstefja" om Olof Tryggesson. Den länge förstummade norska dikten fick åter en egen tolk i konung Harald Hårdråde, men för öfrigt var det alltjämt isländska skalder, som ända till slutet af 1200-talet läto sina sånger ljuda i kungahallen eller kämpasalen. Bland de många diktarna efter Haralds tid må här endast nämnas Snorre Sturlasson, som författade en omfångsrik dråpa ("Háttatal") i 102 strofer, på olika versmål, till konung Håkan Håkanssons och Skule jarls ära, samt Snorres brorsöner Olof Tordsson Hvita-skald och Sturla Tordsson, af hvilka den sistnämnde om konung Håkan Håkansson skref flere utmärkta qväden ("Hákonarkviða", "Hrafnsmál") och var den, som slutade de egentliga isländske hirdskaldernas rad. -- Äfven i Norges andra nybyggen framträdde skalder, som tillhörde denna riktning, såsom t. ex. Ragnvald Jarl på
Orkenöarna, äfvenledes författare till ett "Háttatal", samt Orkenö-biskopen Bjarne Kolbensson, hvilken skref en ännu bevarad "Jomsvikingadråpa". -- I alla dessa äredikter, der krigarens bragder i främsta rummet förhärligas, spårar man jämförelsevis föga af den förändring, som införandet af en ny troslära för öfrigt måste framkalla i seder och tänkesätt. Äfven i de dråpor, som tillhöra den kristna tiden, användas ständigt omskrifningar, bilder och talesätt, hvilka hemta sin förklaring ur den hedna myten och hjeltesagan. Men å andra sidan är det klart, att den nya religionen nödvändigt skulle förr eller senare tillföra dikten äfven ett nytt innehåll. Märkligast i detta afseende är den sköna "Solsången", hvilken härrör från sjelfva brytningen mellan heden och kristen tid, och som är uppfylld af hedna minnen, men meddelar syner från himmel, skärseld och helvete. Det låg ock nära till hands att öfverflytta lofqvädet på det religiösa området. Kristus och helgonen uppfattades såsom hjeltar och stridsmän och voro såsom sådana värda att besjungas. Redan Hallfred Vandraedaskald diktade en numera förlorad "Uppståndelsedråpa", der säkerligen Kristi nedstigande till helvetet och besegrande af mörkrets makter utgjorde hufvudtemat. Olof den helige, på samma gång krigare och helgon, fick sin skald i Enar (Einar) Skulesson, som omkr. 1152 i Trondhjems domkyrka uppläste den ännu bevarade religiösa dråpan "Geisli", i hvilken alla helgonets underverk omnämnas. Till samma riktning höra äfven "Placidus-dråpan", efter en gammal legend diktad af okänd författare, kaniken Gamles dikt "Harmsol" (sol i sorgen), framställande ångerns makt, "Leiðarvisan", af Brand, afhandlande söndagens helgd, och många andra liknande qväden. Den sista och mest berömda af hit hörande dikter är Östen Åsgrimssons omkr. 1360 författade sång "Lilja", till frälsarens och jungfru Marias ära. Qvädet (100 strofer i en välklingande versart, som efter detsamma fått benämningen liljulag) var af författarens samtida högt beundradt och saknar ingalunda poetisk förtjenst. -- Från denna tid undanträngdes den gamla skaldesången af rimur, ett slags i olika variationer af runhenda affattade ballader med ämnen från myten, legenden, historien, äfventyrssägnen eller riddareromanen. Den äldsta kända dikten af detta slag är Enar Gilssons "Olofsríma" (om Olof Helge), från midten af 14:de årh. "Skidaríma", sannolikt författad af Enar Fostre, skald hos Björn Jorsalafare, är märklig till sitt innehåll, emedan den gamla guda- och hjelteverlden der göres till föremål för satiriskt löje. "Trymlur" äro en omdiktning af Trymskvida, liksom "Völsungsrímur" af Eddans hjeltesånger. "Skald-Helga-rímur", "Áns rímur", "Fridthjofsrímur" samt många andra äro rimmade omarbetningar af gamla sagor; "Skikkju-rímur", "Filipó-rímur', "Konradsrímur", "Herburtsrímur", "Rollantsrímur" o. s. v. hemta sina ämnen från den allt mera omtyckta riddareromanen. Största delen af dessa dikter äro ännu outgifna.
Såväl i hjeltesångerna som i skaldediktningen finner man yttringar af norrönastammens historiska sinne, hvilket också på ett framstående sätt gifvit sig ett uttryck i folkets prosaiska literatur, hvars yppersta alster äro de berömda sagorna, såsom berättelser af såväl verkligt som diktadt innehåll benämnas. Den historiska dråpans skald och sagoberättaren måste nödvändigt ega mycket gemensamt, och ofta hafva de säkerligen varit förenade i en person. Skalden i synnerhet färdades omkring i främmande land, och det var följaktligen också han och andre färdlystne män, som hemförde det rikhaltigaste ämnet äfven för den prosaiska traditionen. Från en konstlös början utvecklade sig denna småningom till en viss fasthet och afrundning samt nådde en hög grad af fulländning, så att slutligen den skriftlige upptecknaren i många fall endast behöfde lägga den sista ordnande handen vid den traditionella berättelsen, i hvilken vanligen äfven en stor mängd skaldevisor inströddes för att styrka framställningens trovärdighet. Sagoliteraturens innehåll är i främsta rummet en framställning af isländska förhållanden samt af moderlandet Norges konungahistoria, hvarjämte en och annan saga äfven förtäljer märkliga händelser bland andra folk, med hvilka isländingar kommo i beröring. Det är företrädesvis på detta historiska område, som den fornnordiska sagan utvecklat den rikaste blomstringen och framalstrat mästerverk, värda att i sitt slag både till innehåll och form anses såsom klassiska. Den egentliga isländska sagoskrifningen började omkr. år 1120 och fortgick till inemot slutet af 14:de århundradet; hennes guldålder kan anses infalla i 13:de seklets första hälft. Naturligtvis, spårar man äfven hos denna literaturgren, under dess tvåhundraåriga tillvaro, såväl en utveckling till mognad och blomstring som ock ett aftynande. De äldsta uppteckningarna lemna mera en krönikeartad öfversigt än en egentlig, utarbetad historia, och efter blomstringstiden förlorar sig det ymniga sagoflödet slutligen i en torr annalistisk sandöcken. Men såsom ett helt betraktad företer sagoskrifningen många egendomliga förtjenster, hvilka hos dess flesta verk äro af ett mycket högt värde. Den historiska sagan utmärker sig i främsta rummet för en fullt objektiv, opartisk hållning, och äfven i de få fall, då vi känna författarens person, träder denna helt och hållet i bakgrunden. I många fall, då sagans ämne under den måhända genom flere slägtled fortgående öfverlemningen antagit en någorlunda bestämd form i sagomännens (de muntliga berättarnas) mun, kan man ej häller tala om egentligt författareskap i detta ords nutida betydelse. Till framställningen, hvars riktighet ofta styrkes genom åberopande af skalder eller andra kände hemulsmän, höra ock noggranna tidsbestämningar och skildringar af händelsernas skådeplats, äfvensom fullständiga redogörelser för de handlande personernas såväl härkomst som utseende och skaplynne. I synnerhet äro dessa karakteristiker, ehuru alltid utförda i några få ord, särdeles beundransvärda för sin finhet och träffsäkerhet. Sagans uppkomst ur den muntliga traditionen har ock åt sjelfva uttryckssättet meddelat vissa egendomligheter samt skapat en stil, som gör sig
gällande äfven i de verk, hvilkas uppkomst mera är att tillskrifva den enskildes forskning än den folkburna berättelsen. Denna stil är enkel och okonstlad, har inga långa periodbyggnader, utan nyttjar företrädesvis en parataktisk ordfogning samt erinrar äfven genom den ofta använda samtalsformen om hvardagsspråket. Allt detta förlänar åt framställningen en dramatisk liflighet och framkallar, i förening med den ofta konstnärliga grupperingen af ämnet, både ett kulturhistoriskt och estetiskt intresse, som i styrka kan mäta sig med intrycken af hvilken annan literatur som hälst. Den nu gjorda skildringen gäller företrädesvis den historiska sagan; men i viss mån träffar man samma egenskaper såväl i de på inhemska fornqväden grundade mytiskt-heroiska sagorna, som i de af utländskt innehåll uppfyllda romantiska berättelserna, hvilka båda grupper så flitigt odlades under sagoskrifningens senare skede, att de kunna och böra uppställas som sidoordnade afdelningar jämte den historiska sagan. -- Den historiska flocken af sagor indelas lämpligen i: 1. sådana, som handla om isländska förhållanden; 2. norska konungasagor och 3. sagor om andra land. -- Uti inskränktare mening utgöras de isländska sagorna dels af sådana, som angå landet i dess helhet, dels af slägtsagor och lefnadsbeskrifningar. Till den förra gruppen räkna vi den bekanta "Islendingabók" af Are Frode (se d. o.), den nordiska historieskrifningens fader, hvars ifrågavarande arbete lemnar en med mycken kritik affattad öfversigt af landets äldsta historia. Are påbörjade äfven den märkliga "Landnámabók", ett arbete om Islands kolonister och deras ätter, hvilket fortsattes af Sturla Tordsson m. fl. samt innehåller omkring 3,000 personnamn och 1,400 ortnamn. Till Islands allmänna historia höra vidare den om kristendomens införande på ön handlande "Kristnisaga", till hvilken åtskilliga "biskopssagor" och legendsamlingar ansluta sig, samt den s. k. "Stora Islendingasagan" eller "Sturlungasaga", som till större delen är författad af Sturla Tordsson och innehåller Islands historia från 1120 till 1284. -- De isländska ättesagorna lemna, med få undantag, skildringar af tilldragelser från landets bebyggande till omkr. år 1030 -- en tidrymd, som till följd af sjelfva kolonisationen, införandet af en ny lära och andra medverkande orsaker var rik på vigtiga händelser och lemnade ett rikhaltigt och lockande ämne för traditionen. Dessa sagor grupperas lämpligast efter händelsernas skådeplats och ordnas sålunda efter de fjerdingar, i hvilka Island var indeladt. Till sydfjerdingen höra endast "Flóamannasagan" och "Nialssagan". Den senare anses med rätta för den yppersta isländska slägtsagan, med hänsyn såväl till stil och språk som till karaktersskildring och ämnets konstnärliga anordning, hvarjämte den gifver många vigtiga upplysningar både om lif och seder samt framför allt om rättsväsendet på Island. -- Till vestlandet höra "Egils saga" om den förut nämnde skalden och kämpen Egil Skallagrimsson, likaledes en af de yppersta ättesagorna, klassisk till form och innehåll; "Gunnlög Ormtungas saga", kort men särdeles vacker, bildande en fortsättning af Egilssagan; "Björn Hitdölakämpens saga", som i sin ordning är en fortsättning af Gunnlögssagan; "Hönsa-Tores saga" med vigtiga bidrag till den isländska författningens historia; "Hard Grimkelssons och Gers saga"; "Eyrbyggjasaga", som, oaktadt innehållets mindre lyckliga gruppering, är särdeles underhållande och meddelar vigtiga upplysningar om seder och skick vid det nya landets besittningstagande, om gudahofven eller templen samt i synnerhet om forntidens vidskepliga folktro; "Viga-Styrs saga", en af de aldra äldsta sagorna; "Laxdalinga-sagan", med ypperlig karaktersskildring och ledig framställning; "Gull-Tores saga"; "Gisle Surssons saga", en väl berättad skildring af en fredlös mans öden och upplysande om det forntida fostbrödralaget; "Isfjärdinga-sagan", samt slutligen "Fostbrödrasagan" om Torger Håvarsson och den bekante, vid Stiklastad fallne kämpen Tormod Kolbrunarskald. -- Till nordfjerdingen äro att hänföra: "Kormaks saga", en skildring af skalden Kormak Agmundssons kärlek till Stengerd samt hans äfventyrliga lif; "Tord hredas saga"; "Hallfreds saga", en liflig framställning af den ofvan nämnde Hallfred Vandraedaskalds lefnadsöden; "Vattendalingarnas saga", med förträffliga skildringar af personer och tidsförhållanden; "Finnboges saga"; "Grettes saga", hvilken af isländarna sjelfva plägar anses som den yppersta, och hvilken förtäljer om Grette den starkes märkvärdiga öden under hans tjugoåriga fredlöshet; "Bandamannasaga", som hufvudsakligen skildrar rättstvister; "Viga-Glums saga", en af de äldsta och bäst affattade sagorna, med vigtiga bidrag till kulturhistorien; "Rökdalingarnas saga"; "Ljusvetningarnas saga", som berättar om höfdingen Gudmund den mäktige och hans söner; "Berättelsen om Torhall ölkofri"; "Svarfdalingarnas saga" och "Valla-Ljuts saga", hvars innehåll ansluter sig till den nästföregående. -- Till östfjerdingen höra "Brodd-Helges saga" och den dermed sammanhängande "Berättelsen om Torsten den hvite"; "Rafnkell Frösgodes saga", som lemnar märkliga upplysningar om gudsdyrkan, rättegångsväsendet och författningen; "Njärdvikingarnas saga"; "Torsten Sidu-Hallssons saga" och "Droplögssönernas saga", som skildrar bröderna Helges och Grims lefnad och bedrifter.
Redan Are Frode hade sysselsatt sig med kronologiska undersökningar i Norges historia. Efter hans föredöme sökte man tidigt lemna sammanhängande öfversigter eller ock utförligare framställningar af hela norska historien; andra deremot skildrade någon särskild konungs regering, såsom Olof Tryggessons, Olof den heliges, Sverres o. s. v. I allmänhet kan det sägas, att man af Norges konungasagor har lika många redaktioner som bevarade handskrifter, emedan hvarje afskrifvare med mycken frihet behandlat för honom tillgängliga källor. Från senare hälften af 12:te århundradet förskrifva sig de äldsta hithörande skrifter. Till tiden närmast efter Are hör Erik Oddsons förlorade, men af senare författare åberopade, bok "Hryggjarstykki", som handlar om de med
honom samtida konungarna Harald Gille, Magnus den blinde och Sigurd Slembe. Både i Norge och på Island sökte man vid denna tid äfven använda latinet till bokspråk, såsom man finner af den norske munken Tjodreks "Historia de antiquitate regum Norvagensium" och den ungefär lika gamla s. k. "Historia Norvagiae", äfvensom af de isländske munkarna Odds och Gunnlögs numera endast i isländsk öfversättning befintliga, men ursprungligen på latin skrifna "Berättelser om Olof Tryggesson". Man öfvergaf likväl der snart användningen af latinet såsom framställningsmedel. Den äldsta bevarade, på modersmålet författade öfversigten af norsk historia är det s. k. "Ágrip af Noregs konungasögum", som lemnar en ofullständig skildring af tiden från Halfdan Svarte till Sigurd Jorsalafare; sannolikt är "Ágrip" ursprungligen författadt i Norge, fastän det kommit till efterverlden i en isländsk handskrift. Af isländskt ursprung äro andra samlingsverk, t. ex. "Morkinskinna" (se d. o.), hvilken bland sina källor tydligen haft "Ágrip" och "Hryggjarstykki" samt behandlar tiden från 1035 till 1157, samt "Fagrskinna" (se d. o.), en i många afseenden förtjänstfull skildring af Norges historia från Halfdan Svarte till 1177. Bland enskilda konungasagor från denna tid må nämnas "Den mindre l. legendariska sagan om Olof den helige", sannolikt författad af isländingen Styrmer Frode. Alla nu uppräknade verk voro föregångare och källor till den fornnordiska literaturens främsta och mest berömda historiska arbete, Snorre Sturlassons "Norska konungasagor" l. "Heimskringla", såsom boken efter begynnelseorden vanligen benämnes. Detta arbete, hvars författare genom sin noggrannhet, smak och kritik samt klassiska språk visar sig vara en mästare i historisk framställningskonst, börjar med en skildring af den från gudarna härstammande Ynglingaätten och fortgår till 1177. Att Snorres verk upphör med sistnämnda år härrör deraf att konung Sverres saga redan var författad af en Snorres samtida, abboten Karl Jonsson i Tingöre kloster. Den s. k. "Större sagan om Olof den helige" är efter all sannolikhet en af Snorre sjelf gjord bearbetning af hans i Heimskringla intagna Olofssaga. Såsom fortsättningar af Snorres arbete må, utom Sverres redan anförda historia, nämnas "Sagan om Sverres tre efterträdare" samt den i flere, mer och mindre utförliga, afskrifter bevarade "Sagan om konung Håkan Håkansson", hvars författare är Sturla Tordsson. Denne skref ock "Magnus Lagabötes saga", hvaraf endast ett par fragment finnas i behåll. Dermed slutar egentligen det originala författareskap, som isländarna egnat åt Norges historia. I de handskrifter från slutet af 13:de och hela 14:de årh., hvilka innehålla norska konungasagor, spårar man sedan i främsta rummet begäret att göra framställningen så utförlig och fullständig som möjligt, hvarför allting tages med, och den kritiska sofringen försummas. Detta samlingsbegär märker man redan hos afskrifvarna af "Heimskringla". Så utgör den under namnet "Eirspennill" bekanta handskriften (från omkring 1280) en förening af "Heimskringla" (från Magnus den gode) och "Morkinskinna" jämte en tillagd fortsättning, innehållande "Sverres saga" och följande sagor i kort sammanfattning. Den s. k. "Codex Frisianus" (skriften omkr. 1300), som man plägat räkna till "Heimskringlas" handskriftliga apparat, är egentligen en fritt gjord förening af "Morkinskinna" och Snorres verk. Till denna efterskördstid höra vidare, från 14:de årh.: de bägge handskrifterna "Hulda" och "Hrokinskinna", hvilande på "Morkinskinnas" grundval, men med inflickade berättelser från Snorre och andra källor; den "Stora sagan om Olof Tryggesson", en sammangjutning af alla äldre berättelser om denne konung, samt slutligen från åren 1370--1380 den vidlyftiga "Flatöboken" (se d. o.), som innehåller icke blott norska konungasagor i utförlig framställning, utan äfven andra omfattande skrifter, såsom "Orkenöinga"- och "Färöingasagorna", förutom en mängd inflickade smärre berättelser. -- Till historiska sagor om andra land än Island och Norge höra, förutom de nyss anförda skrifterna om Färöarna och Orkenöarna, äfven Erik den Rödes och Torfinn Karlsämnes sagor, hvilka handla om nordboarnas upptäckt af Grönland och Vinland (Nord-Amerika) vid slutet af 10:de årh. För Danmarks historia upplysande äro den i flere redaktioner bevarade "Jomsvikingasagan" om Palnatoke, Jomsborg och härnadståget mot Håkan jarl, hvilket slutade med slaget i Hjärungavåg 994, samt "Knytlingasaga", skildrande tiden från Gorm den gamle till 1086. Till Sveriges historia kunna hänföras de små berättelserna om Styrbjörn Starke, Roe den enfaldige, Ingvar vidförli m. fl. -- "Emunds saga" lemnar bidrag till Rysslands historia i 11:e årh. -- Många bidragande orsaker vållade, att sinnet för historisk kritik småningom förslöades, och att den en gång så fasta och lefvande muntliga öfverlemningen aftynade, på samma gång man allt mera vände sin håg till sådana områden, der fantasien kunde hafva ett mera fritt spelrum. De gamla guda- och hjeltesångerna blefvo sålunda förvandlade till mytiskt-heroiska sagor. Såsom den äldsta mytiska saga kan man anse "Gylfaginning" i Snorres Edda. Till denna grupp räknas i främsta rummet den bekanta "Valsungasagan", en parafraserad och delvis romantiserad skildring af innehållet i "Den äldre eddans" hjelteqväden, hvilken är af vigt, emedan författaren känt flere nu förlorade sånger. Till "Valsungasagan" ansluter sig i viss mån "Sagan om Didrik af Bern" l. "Vilkinasagan", ehuru den ej grundar sig på nordiska fornqväden, utan på tyska sägner och i det hela företer en mera romantisk prägel. På gamla sånger hvila deremot "Hervararsagan", med dess berättelser om svärdet Tyrfing, som stridsmön Hervar tilltvingar sig af sin döde fader Anganty, om Anganty och Orvar Udd, Hjalmar och Ingeborg, Hedriks gåtor m. m., äfvensom "Halfs saga", som förvarat många fragment af fornqväden. Mera utsmyckade i framställningen äro "Rolf Krakes saga", hvilande på den gamla Sköldungasägnen, och "Ragnar Lodbroks saga", som lemnar en romantiserad skildring af vikingalifvet.
Dit räknas vidare: den vackra "Fridtjofssagan", som gifvit ämnet till Tegnérs berömda dikt; "Norna Gästs saga", hvilken på ett äfventyrligt sätt sammanbinder skildringar från rent historisk tid med Valsungarnas sagokrets; "Sagobrot", som meddelar några forntidssägner om Ivar Vidfamne, Harald Hildetand och Sigurd Ring; "Örvar Udds saga" samt öfriga om den s. k. Rafnista-ätten i Norge handlande berättelser, nämligen "Grim Ludenkinds saga", "Ketill Hängs saga" och "Ån Bågsvingarens saga". Slutligen förlorar sig hela denna riktning i frambringandet af en mängd äfventyrssagor, till hvilka höra berättelserna om "Bård Snöfjällsås", om "Götrek och Rolf Götreksson", om "Sörle starke", "Herröd och Bose", "Sturlög Starfsame", "Halfdan Östensson" och många andra till innehåll och form mindre märkliga skildringar. -- Flere af de nyssnämnda sagorna röja en så tydlig inverkan af den kulturströmning, som under medeltiden herskade i utlandet, att de med lika mycket skäl skulle kunna hänföras till de romantiska sagorna, och gränsen mellan dessa och de mytiskt-heroiska berättelserna varder alltid vansklig att uppdraga. Hufvudgruppen af de romantiska sagorna utgöres emellertid af riddareromaner, hvilka äro öfversättningar eller fria bearbetningar af latinska, franska, engelska eller tyska original. Redan i 13:de årh. hade smaken för utländsk romanliteratur vunnit insteg hos de högre samhällsklasserna, och man känner, att på uppmaning af de norske konungarna Håkan den gamle och Håkan Magnusson åtskilliga riddaresagor öfverflyttades till norrönaspråket. Dylik läsning blef snart begärlig inom allt vidsträcktare kretsar, såsom man ock kan finna af det stora antal dithörande skrifter, som, till våra dagar blifvit bevaradt, och hvaraf åtskilligt ännu är otryckt. Bland de utgifna märkas: "Tristrams och Isodds saga", "Strengleikar", "Ivents saga", "Percivals saga", "Valvers saga",. "Erex saga", "Möttuls saga", hvilka tillhöra de s. k Artus-romanerna. Till karolingiska sagokretsen höra åtskilliga, såsom "Mirmans saga", "Konrads saga", "Flovents saga", "Baerings saga"' och "Bevers saga" samt framför allt den vidlyftiga "Karla-Magnus saga", en fri öfversättning af franska "chansons de geste". På medeltidens traditioner från den grekisk-romerska antiken hvila "Trojumanna och Breta sagor", med den inflickade dikten "Merlinus-spá", samt "Alexanders saga", en öfversättning af Filip Gautiers berömda dikt "Alexandreis". "Flores ok Blankiflurs saga", "Clarus saga", "Partalopa saga" med flere andra, på senare tider utgifna sagor tillhöra äfven riddareromanernas krets. -- En särskild grupp af medeltidsromantikens alster bildas af legender eller helgonsagor, bland hvilka märkas: "Barlaams och Josafats saga", ett ursprungligen på grekiska författadt diktverk, sedan till latin öfverflyttadt och derifrån öfversatt af konung Håkan Sverresson; "Edvard den heliges saga"; "Osvald den heliges saga"; "Mariu saga" och "Postola sögur", af stort omfång, samt slutligen "Helgra manna sögur", utgifna i två digra band.
Utanför poesiens och sagans områden har norrönaliteraturen endast några få verk af betydenhet att uppvisa. Bland de på inhemsk grund uppvuxna alstren må i främsta rummet nämnas de gamla lagsamlingarna. Islands äldsta lagbok kallas "Grågås" (se d. o.) och föreligger i två ganska olika uppteckningar. Efter Islands förening med Norge fick landet en ny lag, kallad "Håkonsboken" eller (för sina stränga straffbestämmelser) "Jernsida", hvilken dock snart aflöstes af den s. k. "Jonsboken", som antogs på altinget 1281. -- Bland gammalnorska lagar märkas "Frostatings"-, "Gulatings"-, "Edsivatings"- och "Borgartingslagarna"; "Den äldre och yngre köpstads- l. Bjärkö-rätten"; "Hirdskrå", innefattande lagbestämmelser för konungens hird, m. fl. -- Till vetenskapliga skrifter hör "Den yngre eddan l. Snorres edda", som innehåller regler för skaldekonstens utöfvande, samt den likaledes berömda norska skriften "Konungs skuggsjá" (konungaspegeln) från förra hälften af 13:de årh., i hvilket filosofiskt-didaktiska arbete den på höjden af sin tids bildning stående författaren företrädesvis behandlar politiska och etiska spörsmål och gör detta på ett sådant sätt och i ett sådant språk, att boken kan anses såsom en af literaturens förnämsta prydnader. -- På det teologiska området märkas: "Stjórn", en parafras af Gamla testamentets historiska böcker, med inflickade tillsatser från kyrkofäderna och andra; "Isländska homilier" l. "Homiliubok", hvars handskrift, förvarad i Stockholms k. bibliotek, är i språkligt afseende synnerligen dyrbar, såsom en af de aldra äldsta nu befintliga; "Gammel norsk homiliebog" och "Elucidarius", äfvenledes af vigt för handskrifternas ålder, m. fl. -- Man har äfven qvar några geografiska småskrifter, grammatiska afhandlingar, stödjande sig på Priscianus och Donatus, samt slutligen på det matematiska området några uppsatser af astronomiskt och kalendariskt innehåll, samlade i den s. k. "Rimbegla", samt en skrift, benämnd "Algorismus", hvilken handlar om de arabiska taltecknen samt åtskilliga räknesätt.
Norrönaliteraturens historia är antingen i sin helhet eller till väsentliga delar skildrad i många arbeten, af hvilka de vigtigaste äro: P. E. Müller, "Sagabibliothek" (1817--28); Rudolf Keyser, "Nordmændenes videnskabelighed og literatur i middelalderen" (1866); N. M. Petersen, "Den oldnordiske literaturs historie (1866); K. Maurer, "Ueber die ausdrücke: altnordische, altnorwegische und isländische sprache" (1867); G. Storm, "Snorre Sturlassons historieskrivning" (1873); C. Rosenberg, "Nordboernes åndsliv" (2 bd., 1878--80). En fullständig bibliografi till denna literatur är utgifven af Th. Möbius i "Catalogus librorum islandicorum et norvegicorum aetatis mediae" (1856) samt i det dithörande supplementet, "Verzeichniss der auf dem gebiete der altnordischen sprache und literatur von 1855 bis 1879 erschienenen schriften" (1880). Th. W.