Fornnordiska språket är den vanliga, ehuru icke fullt lämpliga benämningen på det tungomål, hvarpå den fornisländska och fornnorska literaturen blifvit författad, och hvilket ännu i dag, med obetydliga förändringar, talas på Island. Med namnet "fornnordisk" har man velat beteckna detta språk såsom en gång gemensamt för hela Skandinavien och tillika såsom stamspråk för alla yngre nordiska språk: svenska, danska, norska o. s. v. Dessa åsigter om i fråga varande tungomål hyllades af de store språkforskarna Rask och Jakob Grimm, hvilka ock använde ofvanstående benämning (D. oldnordisk, T. altnordisch) i sina grammatiska arbeten. Till följd deraf hafva, med få undantag, Skandinaviens och Tysklands lärde ända till närvarande tid i sin grammatiska terminologi begagnat detta uttryck, ehuru det numera bör tagas i en väsentligen modifierad betydelse. Senare tiders forskningar hafva nämligen till fullo visat, att fornsvenskan och forndanskan lika litet kunnat utveckla sig ur det "fornnordiska" språket som detta ur de förstnämnda, och att östnordiskan (svenska och danska) samt vestnordiskan (norska och isländska) måste betraktas såsom sidoordnade grenar, sprungna ur ett gemensamt stamspråk. Detta stamspråk finna vi icke i några till vår tid bevarade skandiska handskrifter, enär äfven de allra äldsta bland dessa förete en bestämdt utpräglad dialektskilnad. Deremot hafva vi i de äldsta nordiska runristningarna sparsamma rester af ett för hela Skandinavien och alla nordiska munarter gemensamt grundspråk. Då emellertid dessa runristningar uppvisa ett inskränkt ordförråd och vackla i ljudbeteckning, samt deras läsning och tydning ännu i mycket äro ovissa, måste språkforskaren i de ojämförligt flesta fall rådfråga den genom handskrifter räddade fornliteraturen, företrädesvis den isländska. Dennas tungomål, om än i vissa afseenden uppvisande en yngre ståndpunkt än fornsvenskan och forndanskan, företer dock i det hela vida större fasthet och regelbundenhet och kan sålunda mången gång vara ställföreträdare för ett fornnordiskt stamspråk i ordets egentliga mening. -- Hos de gamle författarna finner man flere olika namn på det fornnordiska språket. Benämningen dansk tunga (Isl. dönsk tunga) nyttjades af de gamle isländarna för att beteckna hela det skandinaviska språkområdet utan afseende på dialektiska skiljaktigheter, endast i motsats till andra tungomål, vare sig af germanskt eller annat ursprung. Med samma vidsträckta etnografiska betydelse förekommer i gamla literaturen äfven uttrycket norröna tunga (Isl. norrœna tunga), men vanligare nyttjades det i den inskränktare bemärkelsen af Norges och Islands fornspråk, och denna benämning vore sålunda den lämpliraste att åter upptaga. Man har äfven kallat norröna språket isländska, på grund af dess fortlefvande på Island, samt fornnorska (N. och D. oldnorsk), af det skäl att språket borde benämnas efter moderlandet och icke efter en koloni. Gammalgötiska, åsaspråket m. fl. benämningar förekomma ock, men hafva ej vunnit efterföljd.
Det fornnordiska tungomålet tillhör den germanska grenen af den stora indo-europeiska språkstammen. Bland de sydgermanska språken visar gotiskan största frändskapen till fornnordiskan, och deras ljudförhållanden förete mycken likhet. Äfven med lågtyska munarter finnas många beröringspunkter. Norrönan skiljer sig från de icke-skandiska germanspråken hufvudsakligen genom en vidt gående konsonantisk och vokalisk assimilation; en genomgripande användning af omljud, förorsakadt såväl af i (j) som ock af u eller v; en stor förkärlek för suffix (suffixnegationer, suffixartikeln och den genom suffigering af reflexivpronomen bildade passiv- eller medial-formen) samt en lika stor obenägenhet för prefix; vidare genom förkortning af aflednings- och böjnings-vokaler, bortkastande af ursprungligt j i framljudet och af h i midljud och slutljud äfvensom af slutljudande n i infinitiver, m. m. Äfven på det syntaktiska området finnas vissa nordiska egendomligheter, bland hvilka företrädesvis må anmärkas ett vidsträcktare bruk af dativen och af opersonliga konstruktioner. -- Språkets grammatik var redan i 12:te årh. delvis föremål för de gamle isländarnas forskning, men erhöll först genom E. Rask (1811) och Jakob Grimm (1819) en vetenskaplig grundval. Bland de många grammatiska arbeten, som på detta område utkommit i senare tider, förtjena i synnerhet nämnas L. F. A. Wimmers "Fornnordisk formlära" (1874) samt G. F. V. Lunds "Oldnordisk ordföjningsläre" (1862). -- Den första någorlunda brukbara ordboken författades af isländaren Björn Haldorsson och utgafs 1814. Synnerligen förtjenstfulla äro Sveinbjörn Egilssons "Lexicon poëticum antiquæ linguæ septentrionalis" (1860), Joh. Fritzners "Ordbog over det gamle norske sprog" (1867) samt Th. Möbius' "Altnordisches glossar" (1866). -- Vidlyftigast är ordförrådet upptecknadt af R. Cleasby och G. Vigfusson uti "An icelandic-english dictionary" (1869--74). Th. W.