Saga, urspr. »hvad som säges», betecknar i egentlig mening en genom traditionen bevarad, merendels genom dikten utsmyckad skildring af någon längesedan förfluten tilldragelse. Sagan är den form, hvari ett folk samlar sina första religiösa eller historiska intryck. Knyter den sig till de religiösa föreställningarna, uppstå gudasagor, myter (se Mytologi) eller, på den monoteistiska religionens område, s. k. legender. Knyter den sig till berömda personers öden, uppstå hjeltesagor. En framstående plats inom sagoliteraturen innehafva de fornnordiska sagorna (se Fornnordiska literaturen, sp. 51--56). Vid jämförelse mellan sagorna hos olika folk har man funnit vissa för de stora stammarna gemensamma sagokretsar, d. v. s. samlingar af inbördes sammanhängande sagor, hvilkas medelpunkt utgöres af någon betydande personlighet, t. ex. Siegfried i Nibelungenlied, Artur i Artur-cykeln, Karl den store i Rolandssagan. I Tyskland utgafvo 1816--18 bröderna Grimm en förträfflig samling »Deutsche sagen», till stor del upptecknade ur folkets mun. Sedan dess har man i de flesta land sökt bevara den sagoliteratur, som skriftligen eller muntligen tillvaratagits af folket. Se vidare Folksagor.
Ordet saga förekommer vidare i betydelsen af en muntligen fortplantad, fritt uppfunnen och ur en barnslig verldsåskådning framgången berättelse, i hvilken tingens natursammanhang med afseende på rum, tid och orsaksförhållanden betraktas som alldeles upphäfdt, men tillika den sålunda uppkomna fantastiska verlden skildras som fullt naturlig. Folksagan, som är typen för detta slags saga, förmenskligar naivt hela naturen, gifver äfven åt de oorganiska tingen själ, tankekraft och talförmåga samt låter öfvernaturliga, från vidskepelsen härstammande väsenden (trollkarlar, hexor, elfvor, feer, jättar, dvärgar, tomtar) spela en stor rol. I densamma råder en fullständig obestämdhet med afseende på personer, ort och tid. Skälmskt lekande eller spöklikt hemsk, fråssar den i öfverraskande förvandlingar, i kolossala mått, i glans och prakt. Dess verld är det underbara och drömlika. (Se vidare Djursagor och Folksagor.) -- Under nyromantikens skede diktade flere konstskalder med större eller mindre framgång i folksagans anda, dock gerna inläggande en allegorisk syftning, bl. a. tyskarna Tieck, Brentano, Fouqué, Hoffmann och Chamisso, svenskarna Atterbom (dramatiska »sagospel») och Almqvist samt (friskast och sjelfständigast) dansken Andersen.