Edda, gemensamt namn för tvänne af norrönaliteraturens vigtigaste samlingsverk, med sins emellan ganska olikartadt innehåll. Det ena af dessa kallas den äldre eddan, den poetiska eddan eller Sæmunds edda, till åtskilnad från den yngre eddan, som också kallas den prosaiska eddan eller Snorres edda. Egentligen tillkommer namnet edda endast det sistnämnda arbetet; men de anförda benämningarna äro numera så häfdvunna, att en förändring endast skulle medföra oreda.
1. Den äldre eddan innehåller en samling sånger om vår hedna forntids gudar och hjeltar samt utgör den ojämförligt vigtigaste källan för kunskapen såväl om våra förfäders gudatro och verldsåskådning som om deras hjeltesaga. Alla sångerna äro affattade i en eller annan art af det urgamla versmålet fornyrdalag. De äro alster af en folkdiktning, som icke har att uppvisa några författarenamn och hvilken genom sin enkelhet väsentligen skiljer sig från en senare tids mera konstmässiga skaldeqväden, ehuru klyftan mellan dessa diktarter ingalunda får tänkas så djup, att ej många gemensamma drag och förmedlande öfvergångar finnas. Sænmunds-eddan utgör icke något afslutadt helt med likartadt innehåll, utan omfattar dikter af mycket olika ålder och skaplynne. Man trodde fordom, att den berömde islänningen Sæmund frode (d. v. s. den vise) åvägabragt samlingen af dessa sånger, hvilken fått sitt namn efter honom; men nyare undersökningar göra sannolikt, att denna samling kom till stånd, på Island, först under förra hälften af 13:de årh. Till grund för eddasångernas text ligger hufvudsakligen en enda gammal handskrift, från slutet af nyssnämnda århundrade (nu förvarad i Köpenhamn). Då emellertid sångerna under mycket lång tid fortplantats genom muntlig tradition, bidraga de nämnda tidsbestämmelserna föga till lösningen af den vigtigare och svårare frågan om tiden för dikternas tillkomst -- ett spörsmål, som af olika forskare blifvit besvaradt på mycket olika sätt. Några hafva ansett, att åtminstone de äldre qvädena härröra från 5:te årh. e. Kr. eller gå ännu längre tillbaka, hvaremot andra förmena, att de uppkommo först långt in i kristna tiden. Det rättaste torde vara att -- en och annan senare interpolation frånräknad -- förlägga dem till hedendomens sista århundraden, med antagande af en ganska stor tidsskilnad mellan diktsamlingens äldsta och yngsta qväden. Sångerna indelas vanligen i guda- och hjeltesånger. Af det förra slaget må nämnas Valans spådom (Völuspá), en dunkel, men högstämd dikt, som i stora drag skildrar hela verldsutvecklingen från början till slut, Vaftrudnesmål (Vafþrúðnismál), Odens visdomstäflan med jätten Vaftrudne, och Loketrätan eller Äges gästabud (Lokasenna eller OEgisdrekka), Lokes träta med gudarna vid ett gästabud hos Äge. Till gudasångerna plägar äfven räknas Den Höges sång (Hávamál), en gnomisk dikt, som kan sägas innehålla de gamles sedelära, äfvensom de från andra handskrifter hemtade Rigsmål (Rígsmál) och Hyndlusången (Hyndluljóð), dikter af genealogiskt innehåll, skildrande menniskoslägtets förgrening i olika stånd o. s. v. -- Hjeltesångerna börja med ett ensamt stående qväde om den konstfärdige Valund (Völundr), hvarefter följa tre sånger, som tillhöra sagokretsen om Helge. Alla de öfriga hjeltesångerna besjunga valsungars och niflungars öden. Hufvudpersonen i dessa skildringar är hjelten Sigurd Fåfnesbane. -- Såsom ett bihang till edda-qvädena upptages vanligen Solsången (Sólarljóð), en märkvärdig dikt från öfvergångsskedet mellan den hedna och den kristna tiden. Sæmunds edda utgafs 1787--1828 i tre stora qvartband af Arne-Magneanska kommissionen i Köpenhamn, till hvars text åtskilliga äldre upplagor ansluta sig. Den bästa kritiska upplagan utgafs 1867 af S. Bugge. Goda handupplagor äro utgifna af H. Lüning (1859), S. Grundtvig (1874) och K. Hildebrand (1876) m. fl. Till svenska äro sångerna öfverflyttade af A. A. Afzelius (1818) och P. A. Gödecke (1877). Bland utländska öfversättningar må nämnas: danska af Finn Magnusen, H. G. Möller och F. Winkel Horn, tyska af K. Simrock och B. Wenzel samt den engelska af B. Thorpe.
2. Den yngre eddan är en lärd poetik, som afser att meddela skaldekonstens utöfvare nödig kännedom såväl om de gamla myterna och de derpå grundade samt i fornskandisk poesi mycket använda omskrifningarna (s. k. kenningar) som ock om de olika versslagen. Den mytiska afdelningen af skriften inledes med Gylfaginning, som under form af ett samtal, hvari konung Gylfe är en af deltagarna, meddelar en öfversigt af den gamla gudaläran. Derefter följa Brages samtal (Bragaræður), Brages berättelser om åtskilliga myter, bl. a. myten om skaldekonstens upphof, och derigenom vinnes en öfvergång till Skáldskaparmál, framställningen af skaldernas uttryck och omskrifningar, samt till Háttatal, eller versarternas uppräkning. Att Snorre Sturlasson sjelf författat vissa delar af denna bok och i en samling inneslutit det hela synes otvifvelaktigt och styrkes af utsagor från gamla tider. Till den yngre eddan fogas vanligen såsom bihang några äldre grammatiska afhandlingar af olika författare. Denna edda utgafs 1848--52 på ett förtjenstfullt sätt af Arne-Magneanska kommissionen i Köpenhamn. En svensk öfversättning utgafs 1819 af A. J. Cnattingius. Th. W.