Poetik

Poetik, läran om skaldekonstens väsende och arter. Poetiken bör utgöra en framställning af det skönas och konstens natur, skaldekonstens ställning till de bildande konsterna samt till musiken och prosan, de poetiska krafterna och grundriktningarna, skaldekonstens teknik (om det poetiska uttryckssättet, bilder och figurer, verslära m. m.) samt poesiens arter (lyrik, epik och dramatik). Den äldsta poetik är Aristoteles' fragment »Peri poietikes», utmärkt i synnerhet vid utredningen af tragediens väsende samt af skilnaden emellan epik och dramatik. Horatius' »De arte poetica», i bunden form, håller sig mer på ytan och innehåller hufvudsakligen goda vinkar i tekniskt afseende. Den efterbildades i nyare tid, bl. a. i Boileaus »L'art poétique» (1674), med dess precisa särskiljanden af olika diktslag, samt Popes »Essay on criticism» (1711), som innehåller sunda yttranden om poesiens väsende. Från samma period märkes Gottscheds »Versuch einer kritischen dichtkunst» (1730). Värderika poetiker i en nyare tids anda äro Carrières »Das wesen und die formen der poesie» (1854) samt Gottschalls »Poetik» (1858; 5:te uppl. 1882). Rika bidrag till poetiken innehållas strödda i Lessings, Herders, Göthes, Schillers och Jean Pauls skrifter samt, delvis systematiseradt, hos de store tyske filosoferna och estetikerna sedan slutet af 1700-talet, särskildt i Hegels »Aesthetik» (afdeln. om poesien). Den äldsta skandinaviska poetik är den yngre eddan (se Edda), och de första försök till en svensk poetik äro mäster Mattias' »Poetria» (från 1300-talet) samt Andreas Arvidis »Manuductio ad poesin suecanam» (1651).