Helena (Grek. Helene), Grek. hjeltes., dotter af Zevs och Leda eller af Leda och hennes jordiske gemål, konung Tyndareos i Lakedaimon, prisades af sagorna enstämmigt såsom den skönaste bland qvinnor, hvarför äfven en stor mängd af furstar och ädlingar eftersträfvade hennes hand. Sedan Tyndareos låtit alla friarna edligen förbinda sig att samfäldt bistå och skydda den, som blefve utsedd till hennes gemål, förmälde han henne med Menelaos. Då H. sedermera af den trojanske konungasonen Paris (Alexandros) lockades att öfvergifva sin make och medfölja till Troja, gaf detta anledning till det trojanska kriget. H:s oförlikneliga skönhet tillvann henne äfven trojanernas hjertan, så att de trots all den ofärd, som kriget bragt öfver dem, voro henne väl bevågna. Sjelf ångrade hon dock sitt lättsinne och längtade tillbaka till sitt fädernesland och sina forna förhållanden. Om H:s senare öden finnes en mängd olika berättelser. Enligt den allmännaste, äfven af Homeros följda, sägnen återvände hon efter Trojas fall med Menelaos till Lakedaimon, der de sedan länge lefde i fred och sämja. På berget Therapne i Lakonien visade man under den historiska tiden deras graf tillika med ett tempel, der de spartanska jungfrurna årligen hemburo henne sin hyllning. Enligt en af Euripides i hans drama "Helena" återgifven tradition var det endast en skenbild af H., som af Paris bortfördes till Troja, hvaremot H. sjelf på ett underbart sätt förflyttades till Egypten och derifrån slutligen afhemtades af Menelaos. En annan saga låter henne efter döden å nyo lefva upp såsom Achillevs' maka på ön Leuke. A. M. A.
Nordisk familjebok · första upplagan
Helena
Ämne: Grekiska hjältar och hjältinnor · Mytologi och sagohistoria
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 6 (1883), sp. 942–943 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗