Heliand

Heliand l. Hêljand (T. Heiland, frälsare), fornsachsiskt poem fr. 9:de årh. e. Kr., skildrar Jesu lefnad enligt de fyra evangelierna. Några kritiker anse det för ett fragment af ett större arbete, som behandlat Gamla och Nya testamentets hela historiska material. H. skrefs af en sachsisk författare (i Westfalen) på uppmaning af kejsar Ludvig den fromme (d. 840) samt är af stort språkvetenskapligt och literaturhistoriskt intresse. Detta skaldestycke är nämligen nästan den enda qvarlefvan af den gamla sachsiska munarten och gifver en föreställning om den tidens tyska folkpoesi. Dikten är icke en torr och saftlös omskrifning af den bibliska berättelsen, utan framställer sitt ämne i konkreta lefvande drag. Förf. går härvid ofta till väga på ett mycket naivt sätt, och hans skildringar af förhållandena i Palestina på Kristi tid få stundom färg af hans egen tids förhållanden och åskådningssätt. Men detta berör blott den yttre formen och rubbar icke framställningens objektivitet i det hela. Arbetet utmärker sig genom varm känsla, behaglig framställning, klart och kraftfullt språk samt ett verkligt mästerskap i användningen af bokstafsrimmet (alliterationen). H. finnes i tvänne till vår tid bibehållna handskrifter, af hvilka den ena förvaras i München, den andra i British museum. En god upplaga af Heliand utgafs 1830--40 af Schmeller. Sedermera hafva flere andra upplagor utkommit, bland hvilka den af Sievers utgifna (1878) lemnar en paralleltext af båda handskrifterna, äfvensom öfversättningar till nutidens tyska (af Kannegiesser, Simrock m. fl.). Om H:s källor hafva Windisch (1868), Grein (1869) och Sievers (1875) utgifvit undersökningar.