Hemfallsrätt (Fr. droit d'aubaine), jur. Under medeltiden ansågs, särskildt i Frankrike, konungen eller statskassan ega rättighet att, när en främling afled inom landet, taga hans efterlemnade egendom med uteslutande af dem, hvilka enligt arfsordning arfvet eljest skulle tillfallit. Med stigande rättsutveckling inskränktes denna rätt till allenast en viss afgift för arfvet (jus detractus), hvilken afgift af utländska arfvingar, såväl i detta fall som ock eljest då arf tillfallit dem, skulle till staten erläggas. Genom särskilda traktater emellan staterna har dock i allmänhet nämnda afgift, hvilken efter beloppet äfven plägat benämnas sjette eller tionde penningen, numera blifvit upphäfd. -- 15 kap. Ärfda balken i 1734 års lag innehåller stadgarna i fråga om utländings arfsrätt i Sverige. Främst uppställes regeln om reciprocitet. I 1 § heter det nämligen: "Nu dör den man, som hafver arfvingar utrikes, å den ort boende, der svensk man ej arf njuter; tagen då de ej något arf i
Sverige, utan de äro den dödes barn eller bröstarfvingar och vilja sätta sig neder här i landet att bygga och bo, så ock borgen derför ställa inom natt och år. -- Hafver han ej arfvingar inrikes, tage då konungen allt gods hans, ehvad det är jord eller lösören." För det fall åter att arfvingen bor å ort, der svensk man njuter arf, stadgas i 2 §: "då njute ock han samma rätt i Sverige; vill han det arf utur riket föra, gifve då sjette penningen till konungen, eller den han sin rätt förlänt hafver, der ej annorlunda mellan bägge riken slutet är." Sådana öfverenskommelser hafva numera blifvit ingångna emellan Sverige och nästan alla öfriga riken. L. A.