Hemfrid

Hemfrid, jur., det rättsliga skydd, hvarunder en persons hemvist befinner sig. Inom den äldre germanska rätten spelade denna frid en betydande rol. Olofligt inträngande i annans hemvist, särskildt i afsigt att öfva personliga våldsamheter (jfr Hemgång), samt derstädes föröfvadt öfvervåld träffades af stränga straff. Den, hvars hemfrid kränktes, egde ock att sjelf med våld häfda densamma, och för den skada, som dervid tillskyndades våldsverkaren, behöfde ej några böter erläggas. I särskilda undantagsfall måste visserligen lagen erkänna en rätt att påyrka inträde i annans hus, men äfven i dessa fall gjorde sig aktningen för hemfriden, såvidt möjligt var, gällande. Den, som hos annan skulle anställa ransakning efter tjufgods, var skyldig att af denne utbedja sig tillstånd dertill, ehuru sådant tillstånd ej fick vägras, och han måste vid sjelfva utförandet noga iakttaga vissa formaliteter. Äfven den, hvilken begått en förbrytelse, var i viss mån skyddad af hemfriden. Hade det lyckats honom att undkomma i sitt eget hus, eller hade han erhållit en fristad i en annans, var han, enligt regeln, tryggad mot hvarje förföljelse. I svårare fall tillgodonjöts ej denna säkerhet; men man sökte dock äfven då att, så vidt sig göra lät, upprätthålla hemmets helgd. Så egde, enligt de fornsvenska lagarna, målseganden ej att sjelf tränga in i det hus, dit förbrytaren tagit sin tillflykt, utan måste hålla vakt öfver huset och tillkalla häradets höfding och dess män. Enligt vissa sydgermanska lagar skulle en formlig uppfordran ställas till husets egare, och viss betänketid lemnas honom o. s. v. Att det skydd, som hemmet i denna riktning skänkte, måste vika i den mån statsmakten vann styrka, är naturligt. Men det stannade ej dervid. Äfven i andra afseenden minskades alltmer hemfridens rättsliga betydelse. Den enskildes rätt att sjelf försvara sitt hem inskränktes genom allahanda onaturliga förbehåll. De garantier, som lag och rättssedvänja fastställt mot intrång i hemfriden från det allmännas sida, gingo ock efterhand förlorade; ofta fingo de lägsta polismyndigheter rätt att utan vidare skrida till husransakan. Till sist återstodo mångenstädes af alla rättsbestämmelser till hemfridens värn endast några, ofta ytterst otillräckliga straffbud för olofligt inträde i annans hus. Genom den nyare strafflagstiftningen har hemmets frid i de flesta land erhållit nödigt straffskydd (jfr Hemfridsbrott). Rätten att vid intrång i hemfriden med våld häfda densamma har ock vunnit större erkännande. I Sverige och Finland är denna rätt visserligen fortfarande mycket snäft begränsad (se Nödvärn), men i allmänhet har den friare uppfattning af nödvärnet, hvilken i senare tider gjort sig gällande, också kommit denna sida af detsamma till godo. Deremot lemna stadgandena om husransakan mångenstädes mycket öfrigt att önska. Särskildt gäller detta Sverige och Finland. Antagligen kommer dock denna brist att fyllas genom den nya processlagstiftriing, som förestår i dessa land. J. H-r.