Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Hemorrhoider

Ämne: Allmän patologi och förgiftningar · Sjukdomar, anatomi och läkekonst

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 6 (1883), sp. 1032–1033 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Hemorrhoider (-råjder; Grek. haimorrhoïdes, af haima, blod, och rhoos, flöde) l. gyllenåder, kir., blodådrornas ansvällning i nedre delen af ändtarmen och dess yttre öppning, anus. De svulster, som deraf uppkomma, bestå verkligen till största delen af utvidgade blodkärl, ej sällan bildande hålor, fyllda med antingen flytande eller koaguleradt blod; de fastare delarna utgöras af slemhinnan och bindväf. Man indelar hemorrhoiderna i yttre och inre. Yttre hemorrhoider äro belägna utanför sjelfva analöppningen och tränga sig ej innanför densamma. De äro ej sällan flere, kunna bilda en hel krans omkring öppningen och besvära endast då, när de af en eller annan anledning svullna starkare eller inflammeras. Plågorna dervid kunna vara rätt betydliga, synnerligast vid öppning, men genom stillaliggande, användande af köld och lindriga laxermedel lägga sig dock dessa tumörer vanligen till ro -- för en tid åtminstone --, och man behöfver sällan borttaga dem genom operation. De kunna dock äfven blifva såriga (ulcerera) och fordra då behandling med ämnen, afseende att läka såren. Blödningar förekomma ock, men de blifva sällan så betydliga, som vid de inre hemorrhoiderna. Dessa hafva sitt säte innanför analöppningen; de kunna också förekomma enstaka eller i mängd, och för deras tillväxt finnes egentligen ingen gräns. Man har sett sådana uppnå storleken af hönsägg och mera. Deras anatomiska byggnad är densamma som de yttres. De kunna nå en försvarlig storlek, utan att mycket besvära patienterna, men de kunna också bli en källa till svåra lidanden och det på flere sätt. Först besvära de vid öppningar, synnerligast hos patienter, som lida af förstoppning. Vidare hafva de benägenhet, synnerligast i sistnämnda fall, att tränga sig ut genom analöppningen och deraf blifva tillstrypta. Smärtorna kunna dervid blifva utomordentliga, allrahälst om derjämte finnes kramp i slutmuskeln, hvilket mycket ofta är förhållandet. Slutligen kunna de gifva upphof åt blödningar. Om dessa äro sällan påkommande och lindriga, göra de, hos i öfrigt friska personer, föga skada, och man betraktar dem till och med såsom en "naturens välgerning". Men man har i detta hänseende gått alldeles för långt. Sällan hafva menniskor mycket blod till öfverflöd, och långt ifrån hvarje "öppen gyllenåder" är att betrakta som em fördel. Långt bättre vore att bekämpa hvarje sådan, och i de flesta fall är detta absolut nödvändigt. Enär hemorrhoiderna vanligen orsakas af ett alltför stillasittande lefnadssätt i förening med hög diet och trög matsmältning, är motarbetandet af blödningen och hemorrhoidernas besvärligheter i allmänhet lätt funnet -- ehuru visst icke alltid lätt att med tillbörlig energi fullfölja. Det bör dock anmärkas, att hemorrhoiderna kunna uppkomma af andra orsaker, såsom af grossesser; de kunna blifva qvar, äfven sedan denna orsak för alltid upphört. Kalla vattenlavemang äro ett utmärkt medel både mot blödningar och andra besvär af hemorrhoider; fruktan för detta medel är fullkomligt oberättigad. Blifva svulsterna alltför stora och besvärande, och kunna de ej hållas i tygeln af dietetiska och andra medel, så måste de borttagas. Kirurgerna hafva för detta ändamål varit ganska uppfinningsrika; intet af deras "heroiska" medel, knif, sax, omknytning, brännmedel (både syror, alkalier och glödande jern), har lenmats oförsökt. Nu torde man vara tämligen ense om att det till utseendet värsta är i sjelfva verket det minst smärtsamma, det ofarligaste, men på samma gång det verksammaste: glödjernet, men det nyaste deraf, den s. k. termokautern.

Det är omöjligt att lemna detta kapitel, utan att påpeka hurusom det knappt ges någon åkomma, hvarmed en menniska kan vara behäftad, som gifvit och fortfarande ger anledning till så många oriktiga och skadliga föreställningar som "hemorrhoider". Å ena sidan föreställa sig så många, att hemorrhoiderna äro något, som skall vara, att de äro nyttiga, att de åtminstone ej förtjena särdeles mycket afseende, att de i alla fall ej kunna hjelpas, och man underlåter så mycket hällre att söka hjelp, som redan undersökningen är så motbjudande, för många den sista, som de besluta sig till. Deraf kommer ock, att ofantligt många menniskor lifvet igenom eller åtminstone långa tider dragas med ett ondt, som lätt och utan fara kan hjelpas. An värre är, att man vid hvarjehanda obehag i denna region tröstar sig med att man blott har hemorrhoider och dervid har intet annat att göra, än taga laxermedel, på sin höjd genomgå brunnskurer, och underlåter en undersökning, som skulle uppdagat helt andra lidanden, hvilka icke alltid äro lätta att hjelpa, då de vunnit större utbredning. Å andra sidan kallar man hemorrhoider en mängd sjukliga företeelser, som med dem hafva alls ingenting att skaffa; ja, man föreställer sig, att hemorrhoiderna äro flyttfoglar, som kunna slå upp sitt bo hvar som hälst, att de stiga upp under bröstet och slå sig på lungorna, på hjernan till och med! Hemorrhoiderna blifva, der de äro. Om också en hastigt stoppad habituel blödning från gyllenådern kan för en tid medföra några små obehag, så är dock visst, att alla dessa aflägsna sjukdomstecken hafva andra grunder, hvilka det är nödvändigt att utstudera, om man vill blifva frisk. Rsr.