Heraldiska färger

Heraldiska färger (Lat. scuti metalla l. colores, Fr. émaux, T. heraldische farben). En heraldisk skölds färger äro af två slag: 1) de heraldiska: rödt (Lat. rubeus, Fr. geule, T. roth), blått (Lat. coeruleus, Fr. azur, bleu, T. blau), grönt (Lat. viridis, Fr. sinople, T. grün), svart (Lat. niger, Fr. sable, T. schwarz) samt de båda metallerna (Lat. metalla, Fr. métaux, T. metallen): guld (Lat. aurum, Fr. or, T. gold) och silfver (Lat. argentum, Fr. argent, T. silber); 2) naturliga färger (Lat. colores naturales, Fr. couleurs naturelles, T. natürliche farben), d. v. s. sådana färger, som det afbildade föremålet eger i verkligheten, såsom en brun hjort, en menniska med köttfärg o. s. v. Till de heraldiska färgerna hör ock purpur (Lat. color purpureus, Fr. pourpre, T. purpur), som dock blott bör användas på mantlar, hattar o. s. v., men ej till sköldfärg, hvartill den dock i senare tider nyttjats. I den äldre heraldiken brukades sällan naturfärger, utan togos då i stället de närmast liknande; så målades hjortar och hundar svarta eller röda, lejon med rödt eller guld, rosor högröda, menniskors kroppsdelar röda eller med silfver (dessa senare dock ofta med naturfärg). En allmän heraldisk regel är: att aldrig lägga färg på färg eller metall på metall, utan blott färg på metall eller tvärtom. I den nyare heraldiken gör naturfärgen undantag härifrån; så målas djur, träd m. m. på såväl metall- som färggrund. Ibland ser man sköldens fält med en arabeskartad teckning eller s. k. damaskering (Lat. scutum ornatu damasceno distinctum, Fr. écu damasquiné, T. damaschirter schild), hvilket endast är gjordt för utseendets skuld. Då man i äldre tider (ännu så sent som 1650) ville beteckna ett vapens färger, utan att använda verkliga sådana, nytjades bokstäfver, såsom r. för rödt, s. för svart, o. s. v. I senare tider har man för detta ändamål begagnat skraffering l. blasonering. Se Blasonering. B. S.