Herm (Grek. och Lat. hermes), en enkel, fyrkantig, nedåt afsmalnande och upptill i ett hufvud slutande stenpelare eller träpåle. Sådana pelare eller pålar restes i det gamla Hellas vid vägkanter, gator och offentliga platser samt voro
helgade åt guden Herm e s (Mercurius) såsom samfärdselns beskyddare. Man har att i dem
se konstlösa bilder af guden. -- I den senare antiken framställdes på samma sätt jämväl andra gudomligheter eller fabelväsenden, såsom Priapos, den yppiga fruktbarhetens gudom, Terminus, gränsers och råmärkens skyddsgud, m. fl. En Priap-herm och två hermafrodit-hermer finnas i det svenska nationalmuseets samling af antika skulpturer. Hufvudet utbyttes ofta, såsom i dessa, mot en byst eller half figur. -- Dessa motiv upptogos af renaissancen och erhöllo en rik användning inom den dekorativa konsten, utan att man likväl med figurerna nödvändigt förband någon mytisk eller symbolisk föreställning. Synnerligen ofta förekomma de i barock-periodens konst, dels såsom fristående, dels som pilaster-stöd, ofta rikt utsirade med blomster- eller draperi-festoner och alltid skarpt afsmalnande nedåt. -- Det öfre taket å den berömda brunnen på Kalmar slotts borggård (färdig 1581) uppbäres af hermer. För öfrigt förekomma hermer i Sverige i stor myckenhet å predikstolar, läktarebröstningar, skåp, kistor o. d. från 1600-talet. Upk.