Hermann

Hermann, Johann Gottfried Jakob, tysk filolog, född i Leipzig d. 28 Nov. 1772, började 1786 studera vid denna stads universitet, der han 1794 blef docent, 1798 e. o. professor i filosofi, 1803 professor i vältalighet samt 1809 derjämte professor i poesi. Utom från den akademiska katedern verkade H. väckande på sina lärjungar dels i det af honom stiftade "Griechischc gesellschaft", dels såsom direktor (sedan 1834) för filologiska seminariet. Död d. 31 Dec. 1848. -- H. utöfvade en banbrytande verksamhet på den antika metrikens, grammatikens och textkritikens område. Han gick tillbaka till de gamla metriska skriftställarnas läror, som han fullständigade, men sökte derjämte uppställa de allmänna lagarna för metrisk komposition (De metris poëtarum græcorum et romanorum, 1796; Elementa doctrinæ metricæ, 1816, och Epitome doctrinæ metricæ, 1818; 4:de uppl. 1869). Grammatikens uppgift var, enligt H:s åsigt, att förklara språkets väsende och byggnad ur menniskoförnuftet sjelf. Han lemnade derför den uttrampade empiriens väg och införde med sina arbeten De emendanda ratione græcæ grammaticæ (1801) och Libri IV de particula [án] (1831) en rationel behandling af det grammatiska stoffet. Såsom kritiker satte han mindre förtroende till resultaten af en torr undersökning af handskrifter än på sin egen ingifvelse: fann han ett ställe i texten förderfvadt, satte han utan tvekan in hvad, enligt hans lifslefvande uppfattning af forntiden, författaren skulle kunnat skrifva. Derför sakna hans konjekturer också ej sällan all yttre sannolikhet för sig. H. sysselsatte sig mest med de grekiska tragöderna. Han fullbordade (1823) den af K. G. A. Erfurdt (1809) påbörjade upplagan af Sofokles' verk samt kommenterade och utgaf Euripides' (1810--27 och 1831--41). Han utgaf dessutom Aristofanes' "Nubes" (1799), Plautus' "Trinummus" (1800), Aristoteles' "De arte poetica" (1802), de orfiska dikterna ("Orphica", 1805; en ytterst vigtig upplaga), de homeriska hymnerna (1806), Fotios' lexikon (1808), Bions och Moschos' dikter (1849) samt behandlade i sina Opuscula (hvaraf han sjelf utgaf 7 d. 1827--39; en 8:de utkom efter hans död 1877) bl. a. frågorna om de homeriska och hesiodiska sångernas uppkomst, Pindaros' dikter och den grekiska mytologien, hvilken enligt hans åsigt var hvarken symbolisk eller allegorisk, utan poetisk (personifierande).