Arminius, äfven kallad Hermann, den såsom Tysklands räddare prisade hjelten, föddes omkr. år 17 f. Kr. Hans fader, Sigimer (Sigmar), var en af höfdingarna öfver de kring Harz bosatte cheruskerna. Redan i unga år blef Arminius af Augustus hedrad med romersk medborgarerätt och riddarevärdighet samt anförde cheruskiska hjelptrupper i den romerska hären. Der lärde han sig det romerska språket och romersk krigskonst och utbildade sig till en skicklig fältherre. Snart skulle Rom till sin egen skada få erfara detta.
Genom Cæsars eröfring af Gallien hade germanerna blifvit farliga grannar till romerska riket. De gjorde ofta plundringståg öfver gränsen, och år 16 f. Kr. besegrade de en romersk här, hvars befälhafvare, Lollius, stupade. Kejsar Augusti styfsöner, Tiberius och Drusus, bragte dock genom segerrika härnadståg folken mellan Rhen och Elbe i beroende af Rom. Men då ståthållaren Quinctilius Varus, omkr, 7 e. Kr., ankom till dessa trakter och bland de germanske stammarna började skipa romersk rätt och utpressa penningar, vaknade frihetsandan hos de för en sådan behandling ömtålige germanerna. De funno en skicklig och förslagen ledare i Arminius, som genom hycklad vänskap lockade den godtrogne Varus med tre romerska legioner och talrika förbundstrupper in i ett af de pass (sannolikt mellan Detmold och Lippspring), hvilka leda genom den mellan Weser, Ems och Lippe sig sträckande Teutoburg-skogen. Der såg den förrådda romerska hären sig plötsligt omsvärmad af talrika skaror cherusker, chatter, marser och brukterer, för hvilkas förnyade anfall han, efter tre dagars förtvifladt försvar, slutligen dukade under. Varus sjelf störtade sig på sitt svärd; legionernas Örnar föllo i fiendernas händer, och af hela den romerska hären fann blott en ringa del sin räddning genom flykten (9 e. Kr.). Underrättelsen om nederlaget väckte stor skräck i Rom. Augustus sjelf berättas hafva i öfvermåttet af sin sorg upprepade gånger stött sitt hufvud mot väggen under utropet: "Varus, Varus, återgif mig mina legioner!" Man fruktade, att snart få se germanerna inbryta i Gallien och sjelfva Italien. Denna fruktan var dock ogrundad, ty Varus' besegrare åtnöjde sig med den återvunna friheten och det tagna krigsbytet. Dertill bidrog väl äfven, att en häftig fiendskap uppkom mellan Arminius och en annan cheruskisk höfding, Segestes. hvars sköna dotter Tusnelda bortröfvades af A. och blef hans maka. Deraf förklaras ock, att germanerna underläto att draga fördel af det farliga uppror, som vid kejsar Augusti död (14 e. Kr.) utbröt i den romerska hären vid Rhen. Inom kort fingo de skäl att ångra detta, ty så snart det lyckats Germanicus, Drusi son, att stilla upproret, förde han de ångerfulla legionerna först mot marserna, hvilkas område ödelades, och sedan mot chatterna, bruktererna och cheruskerna. På ett af dessa tåg undsatte han den af Arminius belägrade Segestes och förde denne senare jämte hans dotter Tusnelda, Arminii maka, fångna med sig till Gallien (15 e. Kr.). På ett nytt härnadståg s. å. trängde han genom det pass i Teutoburg-skogen, der Varus' här dukat under, in på cheruskernas område och levererade dem en drabbning, som dock ej blef afgörande. På återtåget blef den ena romerska härafdelningen under Cæcina angripen af Arminius i ett trångt pass och undgick med knapp nöd Varus' öde. Följande sommar inskeppade Germanicus hela sin här på en vid batavernas ö (mellan Rhen och Waal) samlad flotta af 1,000 fartyg och seglade kring frisernas kust in i Ems, hvarifrån hären fördes landvägen till Weser, hvilken flod han synes hafva uppnått vid Rheme, ofvanför Minden. På Wesers motsatta sida hade Arminius till valplats utsett ett fält, Idistavisus, omgifvet af flodens krökningar och af skogbevuxna höjder. - Sedan den romerska hären gått öfver floden, uppstod en slagtning, hvilken slutades med germanernas fullständiga nederlag. Arminius sjelf sårades och hade endast sin hästs snabbhet att tacka för sin räddning. Förbittrade öfver nederlaget och harmsna öfver det segertecken, som Germanicus låtit uppsätta på slagfältet, reste sig cheruskerna å nyo och angrepo Germanicus, som dock segerrikt tillbakaslog anfallet och återvände samma väg han anländt. Men på hafvet anfölls flottan af en förskräcklig storm, som till stor del förstörde densamma. Germanicus umgicks likväl med planer till ett nytt fälttåg följande år, men kallades till en annan valplats af kejsar Tiberius, som fann det klokast att "öfverlemna germanerna åt deras inbördes tvister". Kort derefter (17 e. Kr.) utbröt äfven ett krig mellan det cheruskiska förbundet under Arminii anförareskap och Marbod, stiftaren af det markomanniska riket i Böhmen. A. segrade, och Marbod störtades kort derefter af goten Katvalda. Men Arminii eget fall var nära. Då han eftersträfvade konungadömet öfver cheruskerna, framkallade han de öfrige höfdingarnas fiendskap och dödades på anstiftan af sina egne fränder (omkr. 20 e. Kr.). Han var då i sitt 37:de lefnadsår och hade i 12 år "innehaft makten", d. v. s. såsom hertig ledt cheruskernas krigiska företag.
Arminii maka, Tusnelda, var hafvande, då hon tillfångatogs af Germanicus, och i fångenskapen födde hon en son, Tumelicus. Denne, hvilken vid 3 års ålder följde sin mor i Germanici triumf, uppfostrades sedermera i Ravenna. Tacitus berättar i sina "Annales" (1: 58), att denne gick "sällsamma öden" till mötes, för hvilka lian längre fram i sitt arbete ville redogöra, men denna del af arbetet är förlorad, och om både Tusneldas och Tumelici slutliga öde saknas alla underrättelser. Man vet endast, att år 47 e. Kr. fans af den cheruskiske furstestammen endast qvar Italicus, en son af Arminii bror Flavius; honom läto cheruskerna då hemta från Rom. S. F. H.
Enligt Tacitus blef Arminii minne firadt i germanernas folksånger ("canitur adhuc barbaras apud gentes"}. I långt senare tider blef det återuppväckt af Klopstock. hvilken i tre tragedier framställde den unge cheruskern såsom Tysklands nationalheros, representanten för dess frihet och oberoende. Klopstock kallade Arminius Hermann, hvilket han ansåg vara dennes äkta tyska namn, som de romerske författarna hade missbildat, och denna benämning har sedan blifvit allmän i literaturen. Af rent språkliga skäl är emellertid ett sammanhang mellan namnen Arminius och Hermann omöjligt; det förra är en latiniserad form af ett forngermanskt namn, hvars riktiga form vi ej känna, under det att det senare härstammar från 500-talet. - Ett förslag att i Teutoburg-skogen (vid Grotenburg nära Detmold) uppresa ett nationalminne åt A. väcktes på 1830-talet af den tyske bildhuggaren J. E. von Bandel, hvilken sjelf 1838 började arbetet, och efter många uppoffringar slutligen fullbordade det 1875, då det invigdes (d. 16 Aug.). Det består af en 96 f. hög staty af drifven koppar, stående på en 100 f. hög underbyggnad i form af ett rundtempel med kupoltak. - Den tyska literaturen är för öfrigt mycket rik på historiska arbeten öfver A. Bland arbeten på den diktande eller den bildande konstens område, hvilka sysselsätta sig med den arininiska slägtens öden, äro mest bekanta: Pilotys tafla "Germanici triumf, Kaulbachs "Die Hermannsschlacht" och Münch-Bellinghausens storartade skådespel "Fäktaren från Ravenna" (gifvet äfven på K. stora teatern i Stockholm).