Herodes, namn på flere idumeiska furstar, som under romarnas öfverherskap styrde Palestina eller delar deraf. 1. H. den store, son af idumeern Antipater, hvilken af Caesar sattes till prokurator öfver Judeen och var en gunstling hos öfverstepresten Hyrkanos II. H. förordnades, sannolikt vid 25 års ålder, af sin fader till ståthållare öfver Galileen och visade såsom sådan mycken kraft, men gjorde sig redan då känd för sin grymhet och måste, för att rädda sig, fly till Damaskus. Antonius satte honom år 41 f. Kr. till tetrark ("fjerdedelsfurste") öfver Judeen, men han måste äfven derifrån snart fly för den mäktige öfverstepresten Antigonus. Anländ till Rom, blef han der utnämnd till konung och eröfrade med romersk hjelp Judeen och Jerusalem år 37. Efter slaget vid Actium (31 f. Kr.) slöt han sig till Octavianus, hvilken utvidgade hans rike med Trachonitis, Batanea och Auranitis. Ehuru han sökte vinna judarna genom frikostighet samt templets praktfulla om- och tillbyggnad, gjorde han sig dock hatad derigenom att han stod i nesligt beroende af Rom och inrättade på romerskt vis gymnasier, tempel åt kejsaren, teatrar o. s. v., men framförallt genom sin grymhet. Denna visade han i synnerhet mot sin egen familj. Så lät han döda sin gemål Mariamne, som tillhörde den makkabeiska (hasmoneiska) slägten, sin svåger Aristobulos samt de öfriga (de sista) medlemmarna af denna slägt, vidare sina söner Antipater, Alexander och Aristobulos. Då han sjelf var nära döden, lät han fängsla flere af de förnämsta bland folket och befallde, att de, så snart han dött, genast skulle nedhuggas, på det att han icke skulle dö obegråten, -- en befallning, som dock icke verkställdes. Bekant är vidare den grymhet han visade i det s. k. betlehemitiska barnamordet (Matt. 2: 16), hvilket äfven omnämnes af den hedniske skriftställaren Macrobius. Under H:s sista regeringstid föddes i Betlehem Jesus Kristus. H. dog i en förskräcklig sjukdom, 68 år gammal, efter en regering af omkr. 37 år. Hans dödsår är 4 f. Kr. (Vår antagna tidräkning börjar omkr. 6 år för sent.) H:s regering hade till följd att det i sin nationalkänsla sårade judafolket ännu mer än förr uppreste sig mot det romerska herraväldet och med hårdnackad envishet förfäktade sin politiska och religiösa sjelfständighet. -- 2. H. Archelaos, son af den förre och Maltace, en samaritisk qvinna. Se Archelaos 4. -- 3. H. Antipas, den föregåendes broder, blef vid sin faders död tetrark öfver Galileen och Pereen (oegentligt kallas han konung i Mark. 6: 14). Han var en svag och vällustig man. Sin första gemål, den arabiske konungen Aretas' dotter, försköt han och gifte sig med sin brorsdotter Herodias (se d. o.). Detta ådrog honom dels krig med Aretas, dels förebråelser af Johannes döparen, hvilket åter gaf anledning till dennes död (Matt. 14: 1--12). Jesus hörde under hans välde och blef derför af Pilatus skickad till honom för att ransakas och dömas (Luk. 23: 7--12). H. A. reste senare till Rom för att af Caligula utverka sig konungavärdighet; men han blef i stället anklagad inför kejsaren, afsatt och förvisad till Lyon, omkr. 41. -- 4. H. Filippus, den föregåendes halfbroder, blef efter sin faders död (4 f. Kr.) tetrark öfver Batanea, Trachonitis och Auranitis. Han var den bäste af Herodes' söner och utmärkte sig genom
sin flärdfrihet, fridsamhet och rättvisa. Under hans långa regering förkofrade sig hans rike både i materielt och andligt hänseende. Han dog 34 e. Kr. i den under namnet Julias till en ansenlig stad förvandlade byn Betsaida, och hans rike lades under den romerska provinsen Syrien. -- 5. H. Agrippa I, son af Herodes den stores son Aristobulos och Berenice, fick af Caligula vid hans tronbestigning (37 e. Kr.) konungatitel samt landskapen Iturea (med Batanea och Auranitis), Trachonitis och Abilene. Vid Herodes Antipas' förvisning fick han också dennes land och snart derefter äfven Judeen och Samarien, så att han förenade hela Palestina under sin spira. Denne furste gjorde sig känd i synnerhet för sin fåfänga och praktlystnad. Han vann judarnas ynnest genom att afstyra uppställandet af Caligulas bildstod i templet och genom att, då han vistades i Jerusalem, lefva efter lagens stränghet, medan han i Caesarea lät på hedniskt vis hålla offentliga spel o. d. För att ytterligare behaga judarna förföljde han de kristna, lät döda aposteln Jakob den äldre och kasta Petrus i fängelse, år 44. Kort derefter dog H. i Caesarea (Ap. G. 12). -- 6. H. Agrippa II, den förres son, sattes först af kejsar Claudius till furste öfver Chalcis och uppsyningsman öfver templet i Jerusalem, men fick sedan konungatitel jämte landskapen Iturea, Trachonitis och Abilene, senare äfven delar af Pereen och Galileen. Han var en välsinnad furste, i allmänhet omtyckt af judarna och gynsamt stämd mot de kristna, hvilket bland annat framgår af berättelsen om Paulus' framträdande inför honom (Ap. G. 25: 13--26: 32). Vid Jerusalems förstöring (år 70) öppnade han för de kristna en fristad i Pella. Hans enskilda lif var lastbart; han sades lefva i blodskam med sin syster Berenice. I politiken slöt han sig troget till romarna, till hvilka han i det sista kriget helt och hållet öfvergick. Död i Rom år 94. 1, 3, 5, 6. E. J. Ö.