Hexa (jfr Fornn. hagr, konstfärdig, slug) hade ursprungligen betydelsen "spåqvinna", men då, med kristendomens utbredande, den hedniska forntidens vidskepelse inmängde sig i den judisk-kristna djefvulsläran, fick ordet betydelsen af en qvinna, som med kropp och själ öfverlemnat sig i djefvulens våld. Hexan ansågs hafva af sin mästare erhållit makt att skada menniskor och djur, att efter behof förvandla sig och andra i åtskilliga skepnader, att förderfva gröda, framkalla regn och hagel och i allmänhet att rubba naturlagarna. Tron på hexor och trollkarlar såsom verkliga väsenden understöddes af kyrkofäderna, hvilka ej tvekade att hänvisa dessa, liksom i allmänhet de gamla gudarna, till demonernas rike, en åsigt, som äfven af kyrkomöten fastställdes. Tanken på hemliga hexförbund och en bland den rätta trons fiender utbildad djefvulskult (se Blåkulla) gjorde sig gällande först i sammanhang med kättareförföljelserna genom inqvisitionen och medförde de hemska hexeriprocesserna. R. G.
Nordisk familjebok · första upplagan
Hexa
Ämne: Mytiska personer och väsen · Mytologi och sagohistoria
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 6 (1883), sp. 1185 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗