Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Hexameter

Ämne: Diktarter, versformer och metrik · Litteratur och antika författare

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 6 (1883), sp. 1186–1187 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Hexameter (af Grek. hex, sex, och metron, mått, versfot), metr., kallas hvarje af sex versfötter sammansatt metrisk period. I de ojämförligt flesta fall förstås dock dermed den daktyliska hexametern, hvilken, häfdvunnen och utbildad genom de homeriska sångerna, sedermera var det stående och typiska versmåttet för alla slag af episk diktning (se Epos). Den kallas af denna orsak äfven episk hexameter l. versus heroicus. Hexametern är ursprungligen sammansatt af fem daktyler och en spondé eller troké, men de fem daktylerna kunna alla utbytas mot spondéer. Dock inträffar detta jämförelsevis sällan i den femte foten, och hexametrar med spondé på detta ställe, hvilka utmärka sig genom en egendomlig, tung och släpande gång, kallas spondeiska (versus spondiaci l. spondaici). I likhet med andra längre verser måste hvarje hexameter hafva en hufvudcesur (se Cesur), hvilken oftast inträder efter första stafvelsen (vanligen kallad arsis) i tredje versfoten, men stundom på motsvarande ställe i fjerde foten eller efter den första korta stafvelsen i den tredje, hvilken i sådant fall naturligtvis måste hafva sin ursprungliga daktyliska form. Hexameterns fullständiga schema är således följande:

I lyriska och i synnerhet bukoliska dikter förekommer en hexameter af en byggnad, som något afviker från den episka. Ett utmärkande drag för densamma är en ofta återkommande cesur efter fjerde fotens slut (s. k. bukolisk cesur). I den romerska literaturen infördes hexametern af den omkr. 200 år. f. Kr. lefvande skalden Ennius och undanträngde inom kort det äldre s. k. saturniska versmåttet. Hexameterns stora betydelse inom den grekiska och romerska literaturen har föranledt dess införande i de flesta nyare språks literatur. Fullständigt har detta icke kunnat lyckas, emedan den moderna versbyggnaden hvilar på ordaccenten, icke, såsom den antika, på stafvelseqvantiteten. Den moderna hexametern är derför i grund och botten en annan än den klassiska. Den första svenske skald, som i vidsträcktare omfång användt hexametern, är Stiernhjelm. Exempel på detta versslag lemnar dennes skaldestycke "Hercules":

Hercules arla stod up en morgon i första sin ungdom, etc.

Bland svenska skaldestycken, författade på detta versmått, må äfven nämnas "Nattvardsbarnen" af Tegnér och "Elgskyttarne" af Runeberg. A. M. A.