Hippokrates

Hippokrates (Lat. Hippocrates). 1. H. från Chios, grekisk matematiker i midten af 5:te årh. f. Kr., var ursprungligen köpman, men förlorade vid ett olyckstillfälle hela sin egendom och blef derefter lärjunge hos pytagoréerna samt egnade sig företrädesvis åt matematiken. Han uppträdde sedan såsom lärare i matematik, men berättas hafva blifvit utesluten ur pytagoréernas förbund, antagligen derför att han tillvällade sig äran af deras förut hemlighållna upptäckter inom geometrien. H. har blifvit namnkunnig i synnerhet genom sin upptäckt att vissa krokliniga figurer (de s. k. Hippokrates' halfmånar) kunna exakt qvadreras och skall derigenom hafva kommit till den åsigten att äfven cirkelns yta på samma väg kunde bestämmas, en åsigt, som emellertid snart visade sig vara oriktig. För öfrigt sysselsatte sig H. äfven med problemet om kubens fördubbling och reducerade detta till bestämmande af två medelproportionaler mellan två gifna linier. -- 2. Grekisk läkare, född på ön Kos 460 f. Kr., var en af de siste asklepiaderna, denna urgamla medicinska skola, i hvilken under århundraden den från Egypten ärfda läkekonsten bevarats och utvecklats. Han kallas den andre (icke mindre än sju läkare hafva burit samma namn). Enligt bruket inom asklepiadernas krets handleddes han af sin fader, Herakleides, i läkekonstens studium. Efter sina föräldrars död begaf han sig till Athen, hvarest han undervisades af filosofen Gorgias. Sedermera uppehöll han sig hufvudsakligen i Tessalien och gjorde derifrån resor till Mindre Asien och trakterna kring Svarta hafvet. Höjden af sitt rykte nådde han under peloponnesiska krigets tid. Vid mera framskriden ålder bosatte han sig på Kos, der han gaf undervisning och nedskref sina iakttagelser. Sina sista dagar synes han hafva tillbragt i Tessalien. -- H. nämnes ofta såsom den medicinska forskningens grundläggare, ehuru detta öfverensstämmer med verkliga förhållandet endast så till vida att hans skrifter äro de äldsta, som vi ega qvar från forntiden, och att han genom dem utöfvat ett inflytande på medicinens utveckling sådant som ingen annan läkare efter honom gjort det. Också finnes hos honom en sann naturvetenskaplig metod, som, i märkvärdigt hög grad fri från på förhand gifna föreställningar, uti studiet af naturen ser den enda sanna källan till kunskapen om densamma. Också uttalar H. i den första af de "Aforismer", i hvilka han i korta drag framlagt hufvudresultaten af sitt vetande, denna oändligt vördnadsbjudande uppfattning af den vetenskapliga forskningen: "lifvet är kort; konsten är lång; tillfället flyktigt; erfarenheten bedräglig; omdömet svårt". -- Mer än sjuttio skrifter, som bära H:s namn, hafva bevarats till våra dagar. Många af dem äro dock understuckna, och redan de gamle gjorde sig mycken möda att undersöka hvilka af de hippokratiska skrifterna verkligen härstamma från H. sjelf. Af de skrifter, som innehållas i den hippokratiska samlingen, anses följande af de fleste kritiker såsom äkta (af praktiska skäl anföra vi dem här med deras latinska titlar i stället för de grekiska): De prisca medicina, hvars mening är att bevisa, att läkarekonsten ej får stödja sig på hypoteser, utan på iakttagelser; De aëre, aquis et locis, resultatet af H:s undersökningar om klimatets inflytanden på olika folks kroppsliga och andliga egendomligheter; Prognostica, en framställning af de akuta sjukdomarna; De ratione victus in acutis, som behandlar terapien och dietetiken; Epidemiorum lib. I, III, en skildring af under fyra år iakttagna epidemier; De capitis vulneribus; De officina medici; De fracturis; De articulis; Vectiarius, de vigtigaste källorna för kunskapen om den hippokratiska kirurgien, och slutligen Aphorismi. Med undantag af fyra smärre uppsatser, som tillhöra tiden före H., anses alla de öfriga i samlingen af H;s verk intagna skrifterna tillhöra tiden efter honom. -- I sin största allmänhet är den medicinska åskådning, som H. framställer, af följande innehåll. Såsom grundläggning till läkekonstens studium tillrådde han att gifva akt på den lefvande menniskan och huru kroppsförrättningarna under helsan gestalta sig. Helsan blef sålunda den måttstock, efter hvilken sjukdomens farlighet bedömdes. Beträffande sjukdomen vände sig H. med större uppmärksamhet åt det allmänna tillståndet än åt det lidande organet i och för sig. Han uppfattade sjukdomen såsom ett helt, hvilket, oberoende af det organ den angripit, har sin gång, sin utveckling och sitt slut, hvaremot han ansåg, att dess form och säte i kroppen voro något mera tillfälligt och underordnadt. Derför studerade han också de tecken, som antydde utvecklingen af sjukdomstillståndet med synnerlig noggranhet. Under det att H. i de sjukdomshistorier han meddelar utelemnat allt, som kan hänföras till lesion af något visst organ, har han deremot med största omsorg antecknat patientens sedvanliga diet, de afvikelser derifrån, som föregått sjukdomen, uttömningarnas beskaffenhet, respirationens tillstånd o. s. v. Sjukdomarnas orsaker såg H. dels i inflytandet af klimat, ålder, årstider och i synnerhet epidemiska omständigheter, dels i dietiska förhållanden. Om blandningen (krasis) af kroppens vätskor genom dessa inflytelser förändrades, så uppstod sjukdom; så länge vätskornas blandning var normal, var individen vid helsa. Under sjukdomens förlopp iakttogos vissa märkbara förändringar hos sjelfva vätskorna. Sålunda voro vid lunginflammation de upphostade ämnena i början rostfärgade och tunna, men blefvo, då sjukdomen nalkades sin lyckliga utgång, tjocka och skummiga. Denna vätskornas förändring under sjukdomen kallade H. bildlikt "kokning"; då vätskan ännu var tunn och skarp, var sjukdomen på sin höjd, men förbättring inträdde i samma mån den genom "den inneboende värmen" blef kokt. Genom kokningen kunna de sjuka vätskorna afskiljas från kroppen; de vanligaste utvägarna härtill äro svetten, urinen, kräkningar, o. s. v. Den ansträngning kroppen derunder gör kallade H. kris (krisis). Vidare fann han, att krisen icke kom när som hälst, utan på vissa tider; detta ledde till läran om de kritiska dagarna, hvilka för bedömande af sjukdomens utgång för H. voro af största vigt. -- Läkarens skyldighet gent emot den sjuke är att intränga i hans föregående, närvarande och blifvande tillstånd, att fullständiga det, som patienten i sin beskrifning sjelf uteglömt, och att med sin aktivt ingripande verksamhet icke afse annat än att understödja naturen. Ty sjukdomens verklige läkare är naturen; det är hon, som framkallar kriserna, som förändrar och aflägsnar sjukdomsämnena. Läkarens åtgärd bör framförallt riktas på att uppehålla den sjukes krafter, en något för riklig diet är mindre skadlig än fullkomlig fasta. Också utgör dietetiken medelpunkten i hela den hippokratiska terapien. -- Af H:s skrifter har ett mycket stort antal upplagor utkommit. Den bästa är den, som utgifvits af Littré, med åtföljande öfversättning till franskan ("Oeuvres complètes. Traduction nouvelle avec le texte grec en regard, suivie d'une table générale des matières", 1839--61). 1. G. E. 2. R. T-dt.