Hobergsgubben

Hobergsgubben, hufvudpersonen i en mycket läst och ofta omtryckt folkbok, som ursprungligen hvilar på en gammal i flere landskap med åtskilliga varianter förekommande folksägen, här fäst vid Hoberget på Gotland. Folkboken, hvars äldsta tillgängliga upplaga antagligen förskrifver sig från början af 1700-talet, är hufvudsakligen af följande innehåll. H. var ett stort bergtroll, tillhörande de mera godmodiga af sin slägt samt känd såsom en stor fråssare och bottenlöst rik. En fattig torpare lät genom sin klippska dräng bjuda H. på barnsöl, icke i afsigt att H. skulle komma, utan för att han skulle gifva en faddergåfva. Drängen sade derför till H., att hans medfaddrar skulle blifva S:t Per, Vår herre och jungfru Maria. H. tyckte visserligen, att han ej passade i sällskap med dessa, men då hans granne visat honom så stor heder, som ingen förr gjort, huru gammal och grå han än var, ville han dock komma och sitta i en vrå och se på huru det gick till. Men när H. fick vidare höra, att trumslagaren (Åketor, åskdundret) skulle blifva spelman, ville han alldeles uteblifva, ty då han varit i ett annat samqväm en gång, hade trumslagaren på hemvägen slagit så på sin trumma, att H. begynte löpa, och då H. kom i sin förstugudörr, kastat efter honom en trummesticka (torviggen) samt dermed slagit ett lårben af honom. Men sämre än andra ville H. ej vara och gaf derför, eggad af drängen, i faddergåfva tre skoflar fulla med silfverpengar. Drängen hade nog narrat till sig mer, om han mera orkat bära. Sägnen är dramatiskt behandlad i "Hobergsgubben", vådevill af L. R. Weber (1836). Jfr P. O. Bäckström: "Svenska folkböcker", II (1848) och C. J. Bergman: "Gotländska skildringar och minnen" (1882).